Principen har gällt länge men utmanades nyligen i ett mål där en kvinna ville få sina kostnader ersatta efter att ha vunnit i alla instanser. Men Högsta Förvaltningsdomstolen beslutade att hon inte skulle få någon ersättning. Sådana krav ska i stället avgöras genom en separat stämningsprocess.
Beslutet fattades i plenum, alltså med alla sexton justitieråd närvarande, vilket innebär att det inte kommer omprövas. Justitierådet Thomas Bull förklarar för Dagens Juridik (15/3) att underrätterna inte kan tolka beslutet på annat sätt än att begäran om ersättning automatiskt ska avslås. Principen ligger fast.
Bull och fem andra justitieråd motsatte sig beslutet. De menar att en rättighet, i detta fall rätten till en rättvis rättegång, inte bör kunna separeras till en annan process. Särskilt inte som det är mycket omständligt och kostsamt att stämma staten, och osannolikt att lyckas.
Med domstolsvägen stängd är det upp till lagstiftaren att ändra ersättningsreglerna. Det finns flera tankar bakom dagens regler som i praktiken inte längre gäller. För det första att det ska vara så enkelt att föra sin talan mot staten att kostnaderna blir försumbara. Men i verkligheten är det så att den som inte anlitar ett eget ombud har påtagligt lägre chans att vinna.
Ju mer komplext samhället har blivit, desto mer komplexa lagar och regler har vi fått. Därför är det svårt för en enskild person att föra sin talan utan stöd. Det är något som redan har erkänts i skattemål där reglerna faktiskt har ändrats just för att ge rätt till ersättning i vissa fall.
Ett annat skäl bakom dagens regler är att motparten ska vara objektiv och även föra fram omständigheter som gynnar den enskilde. Men i många fall är det tyvärr så att myndigheterna snarast agerat aktivistiskt, till exempel gällande vapenlicenser eller miljöprövningar, vilket gör att medborgaren inte kan vara säkra på att de verkligen agerar objektivt.
Dessutom är det principiellt osäkert. I brottmål har exempelvis åklagaren en liknande objektivitetsplikt mot misstänkta, men vi har ändå rätt till försvarare eftersom det är säkrare med en part vars enda uppgift är att företräda den enskilde.
I praktiken hamnar alltså ändå bördan att utreda omständigheter på den enskilda person som vill hävda sin rätt. Det kostar både tid och pengar. För många är det därför antingen inte aktuellt att driva sin sak, eller lönlöst även om man försöker.
Ett utmärkande drag för en rättsstat är möjligheten för enskilda medborgare att få rätt mot statsmakten. Människorna ska inte vara utlämnade åt makthavares och tjänstemäns godtycke. För att den principen ska värnas inte endast i teorin utan även i praktiken bör rätt till ersättning för rättegångskostnader införas i förvaltningsmål.