En av de svaga punkter som har identifierats i den högra sidans majoritet är Liberalerna. Trots att partiet gick till val för maktskifte finns en stark antipati mot Sverigedemokraterna bland många partiaktiva. Därtill sitter Johan Pehrson, vars borgerliga framtoning ofta lyfts som en garant för en ny regering, ännu inte säker på partiledarposten. Han är nämligen bara ställföreträdande fram till det extra landsmötet i december då Nyamko Sabunis efterträdare ska väljas.
För att försäkra sig om att de liberala riksdagsledamöterna inte röstar nej till Ulf Kristersson som statsminister bör partiet ingå i regeringen. Det skulle för det första vara en stor seger för Johan Pehrson som partiledare, som då levererat bättre utväxling för samarbetet än Jan Björklund lyckades vinna i Januariöverenskommelsen. Ett bättre erbjudande vore svårt att få.
Liberalerna har under den senaste mandatperioden fått ett rykte som särdeles bråkigt. Även det skulle avhjälpas av att sitta i regeringen. Trots dagens föreställningar, har Liberalerna historiskt varit det mest pålitliga partiet i regeringsställning. Till och med under de ökänt stökiga regeringssamarbetena under 1970- och 80-talen var Folkpartiet det enda parti som inte fällde en borgerlig regering. Till skillnad från både Centern och Moderaterna. Liberalerna har alltid varit en god partner.
Desto viktigare är att med Liberalerna i regeringen minskar risken avsevärt för att någon enskild riksdagsledamot ska gå emot partilinjen och fälla Kristerssons regering. Att en ledamot fäller sin egen regering, bestående av sina egna partikamrater, har aldrig hänt. Med den slutliga mandatfördelningen skulle det därtill krävas att inte bara en, utan två liberaler bryter detta tabu. Det vore ytterst osannolikt.
Ett problem med denna lösning är självklart att få med Sverigedemokraterna. Om partiet självt inte kommer med i regeringen, trots sin storlek, kan det vara lättare att blidka sina gräsrötter ifall inte heller Liberalerna ingår. Dock har SD länge sagt sig prioritera resultat framför statsrådsposter. Om det inte bara var tom retorik, borde det vara möjligt för Kristersson att erbjuda tillräckliga sakpolitiska kompromisser för att Liberalerna ska kunna ingå.
Därtill har Sverigedemokraterna som andra största parti ett ansvar att få till regeringsskiftet. På samma sätt som de andra partierna i Kristerssons lag steg för steg har öppnat för samarbete – inte för det var vad de helst ville, utan för att mandatmatematiken annars inte gick ihop – måste även SD kunna kompromissa.
Sverige har inte råd med ytterligare fyra förlorade år. Det säkraste sättet att bilda en ny regering är att Liberalerna ingår.