Fribeloppet slopades i samband med pandemin. Tanken då var att ge fler studenter motivation att arbeta extra inom vården, eftersom det var särskilt behövligt då. Det råder visserligen fortfarande stora personalbrister inom de flesta delar av vården, men det anses tydligen mindre prioriterat nu i och med detta återinförande. Men även om så inte vore fallet, och Sveriges vård- och omsorgssystem faktiskt hade full bemanning, vore ett återinförande fel.
CSN:s lån och bidrag fungerar i praktiken som en sorts lön för utfört studiearbete. För att vara berättigad till CSN måste en student prestera, om man inte tar de högskolepoäng man sökt stöd för måste dessa tjänas in innan man blir berättigad till mer stöd. Systemet bygger på en princip att studenter inte ska behöva finansiera sina studier på egen hand, därför har alla rätt att söka stöd från CSN. Principen borde rimligen även gälla för de som vill använda sin lediga tid för att arbeta.
Därtill är det en fråga om vilka signaler detta fribelopp faktiskt sänder. Är det fel att en student, i den mån det är möjligt, också arbetar och betalar skatt? Man bör här ha i åtanke att även sommaren inräknas i CSN:s kalkyler, vilket innebär att en student kan behöva begränsa sitt arbete till och med när universitetet är stängt. Varför då? Att studenter även arbetar utgör en så kallad win-win situation. Studenten får mer pengar, arbetsgivare får fler flexibla anställda och staten får fler skattebetalare. I detta fall finns det ingen egentlig förlorare.
Visst finns det en principiell poäng i att de som kan försörja sig själva inte bör vara berättigade till bidrag, även om den principen väger lätt i sammanhanget – fördelarna väger tyngre än denna princip. Men även om denna princip ska värnas så är frågan varför även lånet, som alltså ska återbetalas, även det berörs av fribeloppet. Lejonparten av CSN:s ekonomiska stöd till studenter utgörs av just lån. Varför även dessa pengar måste villkoras är desto svårare att förstå.
Fribeloppets tillfälliga avskaffande var ett mycket positivt initiativ. Det bör göras permanent, även i de försvinnande få fall där studenter arbetar tillräckligt mycket för att finansiera sig själva. Att staten hjälper studenter att dryga ut sin begränsade kassa, eller varför inte påbörja ett sparande till en kontantinsats, är i detta fall både kostnadseffektivt och på sikt sannolikt även en vinstaffär för staten, utöver den uppenbara vinsten för både studenten och landets arbetsgivare. Men kanske allra viktigast är signalen: Det ska aldrig vara fel att arbeta.