Om inte ett invasionskrig i Europa motiverar Socialdemokraterna att ompröva gamla beslut så måste man fråga sig, kommer något att göra det?
Av hävd och tradition så håller socialdemokratin fast vid neutralitetsprincipen med näbbar och klor. Men det är också det enda konsekventa i regeringens hållning, såvida inte statsminister Magdalena Andersson menar att Sverige ensamt är kapabelt att möta hoten från Ryssland. Om hon i stället menar att vi skall hålla oss utanför alla konflikter till varje pris, så föll den linjen så fort hon fördömde Ryssland och skickade materiel till Ukraina.
Sverige har många internationella försvarssamarbeten, men de är otillräckliga för att möta ett hot av den magnitud som nu står framför oss. Det verkar även finansminister Damberg hålla med om. På en fråga från Expressen om huruvida Storbritanniens nyligen uttalade försvarsgaranti till Sverige går att lita på svarar han, häpnadsväckande nog: “Det är Storbritanniens försvarsminister som uttalat sig så det får du fråga honom om”. Om det är nivån av förtroende som neutralitetsprincipens försvarare har för sina samarbeten så talar det illa för Socialdemokraternas säkerhetspolitiska analys, och det i en tid då vi måste vara beredda på det värsta.
Inte heller har några beslut om budgettillskott till försvaret fattats ännu. Oppositionen har i bred enighet krävt att minst 30 miljarder kronor måste skjutas till, vilket för övrigt hade rört oss nära Nato:s krav på sina medlemsländer att minst två procent av landets BNP skall spenderas på sitt försvar. Försvarsminister Peter Hultqvist, däremot, vill inte diskutera konkreta siffror och har ännu inga nya besked att ge.
Det numera alltför sedvanliga intrycket av en regering som drar på fötterna inför svåra beslut och försöker att fördröja sina val så länge det går förstärks. Om någon trodde att knutarna skulle lösas när Miljöpartiet lämnade regeringen så har det nu visat sig inte vara fallet.
Det är uppenbart att den enda garanti som kommer ha nog med kraft att försvara Sverige om kriget kommer är Nato. Storbritanniens försvarsgaranti är hedervärd, men också ett tecken på omvärldens syn på Sverige. Det vill säga att vi är ett så svagt och utsatt land att vi behöver förlita oss på deras generositet och välvilja. Det är varken önskvärt eller hållbart.
Man behöver inte välja mellan att verka för fred och att förbereda för krig. Det är snarare en förutsättning att man bör vara stark för att ha en röst vid bordet när krisen är kommen. Vi behöver rusta upp vårt försvar, och det snabbt, och vi måste gå med i Nato. Det är den enda väg som Sverige har för att undvika att hamna i samma sits som Ukraina. Om inte denna regering inser detta är det ännu ett skäl att välja en ny i september.