Dubbla straff för gängkriminella. Stora tillskott till bland annat Polisen, Säpo, Åklagarmyndigheten, Sveriges domstolar, Kriminalvården och Brottsoffermyndigheten. Därutöver ska frågan om utökad användning av hemliga tvångsmedel utredas, och fängelseplatser ska hyras utomlands. Och brottsoffret ska vara utgångspunkten i rättsfrågorna.
Att satsningen är spridd på så många myndigheter är bra. Det räcker inte att ha fler poliser om inte fler fall leder till fällande dom, och om fler döms till hårdare straff behövs det i sin tur fler fängelseplatser. Hela rättskedjan är i behov av förstärkningar. Att regeringen också går vidare med planerna på att hyra fängelseplatser utomlands kommer öka landets kapacitet att faktiskt hantera den förmodade ökningen av fängelsedömda.
Även om många av de sakpolitiska förslagen är bra är det emellertid en principfråga som lyser extra starkt. Strömmer förklarar att perspektivet i rättspolitiken ska skifta från gärningsman till brottsoffer, och att den senares upprättelse ska vara i fokus. Det innebär i praktiken att man rör sig från brottslingens rehabilitering till en betoning på hans straff. Detta är rätt riktning ur både ett principiellt och ett praktiskt perspektiv.
Att en brottsling ska sona sitt brott bör vara en utgångspunkt i en rättsstat, för det handlar till sist om brottslingens val att åsamka någon annan skada. Rehabilitering innebär att en person skulle vara felprogrammerad, snarare än att han gjorde ett dåligt val. Straff lägger i stället ansvar på individen – där det hör hemma.
Det är dessutom svårt att rehabilitera en gängkriminell mördare. Att han skulle bli en mönstermedborgare efter en fängelsevistelse är ofta en naiv förhoppning. Forskningen visar förvisso att långa straff inte har en avskräckande effekt, men det har däremot en inkapaciterande effekt. Det är svårt att sprida skräck i ett bostadsområde om man sitter bakom lås och bom.
Vissa av regeringens målsättningar verkar däremot inte helt realistiska. Det är svårt att se att man ska kunna rekrytera 10 000 poliser på två år. Och det är sannerligen ett ambitiöst mål. För att ha någon chans att lyckas behövs antagligen mer pengar komma till, kanske särskilt i form av riktade satsningar för polisers lön – vilket saknades i de presenterade satsningarna.
Om detta är den största offensiven i svensk historia mot organiserad brottslighet får historiker avgöra. Men det är åtminstone uppenbart att regeringen prioriterat brottsbekämpningen högt. Kanske är det början på ett nytt kapitel i svensk rättspolitik.