Enligt partiledaren Annie Lööfs inlägg på Facebook (1/7) betyder detta de gamla allianspartierna och de nuvarande regeringspartierna. Det vill säga alla utom Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna.
Vad detta innebär i praktiken framgår tydligt av mandatmatematiken. Varken Alliansen plus Miljöpartiet eller januaripartierna ensamma har nämligen majoritet i riksdagen. Alltså måste både Moderaterna och Socialdemokraterna ingå i regeringen. Att sannolikheten för att detta skulle ske är närmast obefintlig har redan påpekats av många. Men även om partierna skulle gå med på det, vore det knappast önskvärt.
För det första eftersom det finns så stora sakpolitiska skillnader mellan partierna. Regeringen styr riket, men för att kunna styra måste det finnas en sammanhållen plan och gemensam målbild. I flera centrala frågor drar moderater och socialdemokrater i motsatt riktning.
Ta något så grundläggande som Sveriges ekonomi och hur vi ska återhämta oss efter covidkrisen. M vill förbättra förutsättningarna för företag och stärka arbetslinjen för att få fler i arbete. Finansminister Magdalena Andersson (S) har tvärtom återkommande aviserat skattehöjningar, och tycks snarast vilja se färre i arbete att döma av a-kassereformen och familjeveckan.
Värre är dock att ett samarbete mellan de två regeringsbärande partierna skulle skada den svenska demokratins funktionssätt. Eftersom det svåra parlamentariska läget riskerar bestå efter flera riksdagsval skulle det i praktiken innebära kartellbildning.
Beroende på valresultat skulle möjligen statsministerposten växla mellan moderater och socialdemokrater, och sakpolitiken få olika accent beroende på om det är Miljöpartiet, Centerpartiet eller Kristdemokraterna som får vara med att fylla ut mandaten. Men på det stora hela skulle det innebära att samma politik förs oavsett hur medborgarna röstar.
En sådan ordning skulle strida mot demokratins två grundprinciper: representativitet och ansvarsutkrävande. Om sakpolitiken ständigt blir en likartad mittenkompromiss innebär det att medborgarnas faktiska åsikter inte representeras. Och då samma partier förblir i regeringsställning saknas effektiva metoder att avkräva ansvar genom att välja ny regering.
Det skulle heller inte vara lämpligt att helt överlämna oppositionsrollen åt de så kallade ”ytterkanterna”. Särskilt som dessa troligen skulle växa då de utgör det enda alternativet för missnöjda väljare. En sund och granskande opposition är ett nödvändigt kontrollinstrument för att undvika maktmissbruk och påminna om att regeringsmakten faktiskt utgår från medborgarna.
Politik bygger i grunden på konflikt. Konflikt mellan olika värderingar, gruppintressen och ideologiska mål. En bred mitt skulle framför allt minimera politiska konfliktytor. Det vore ett svårt slag mot demokratins livskraft.