Paulus blev frälst på sin väg till Damaskus. Den omvände aposteln ska under sin vandring i den syriska öknen ha mött Jesus, vars lärjungar han var på jakt efter att fängsla. Mötet gjorde honom till kristendomens förste teolog och sedermera martyr, när han under en missionsresa halshöggs i Rom.
Apostelns öde är lika mycket kristen historieskrivning som den allegoriska berättelsen om slutet på en andlig ökenvandring och lyckas, genom sin tidlöshet, berätta något talande om den så uppmärksammade ”Partiledaren som klev in i kylan” (Leopard förlag 2014).
Det är titeln på Daniel Suhonens monumentala berättelse om den skandalkantade vägen mot Håkan Juholts fall. För den som inte är bekant med författaren sedan tidigare kan han beskrivas som de socialdemokratiska vänsterfalangernas chefsideolog. Numera basar han över den fackliga tankesmedjan Katalys, men gjorde sig tidigare (ö)känd som chefredaktör för den socialdemokratiska idéskriften Tiden. Under samma period var han även inofficiell talskrivare åt Håkan Juholt och det är där läsaren möter honom.
Suhonen försvarar Juholt frenetiskt och trots sporadiska möten framstår deras relation som mer familjär än professionell – om än fast han inte drar sig för att stjäla äran för såväl tal som recensioner. Han kallar det interna drevet mot den föregående partiledaren för vår tids mord på Caesar. Shakespeareskt värre leddes det hela enligt författaren – givetvis – av partiets nu styrande högerfalanger som – givetvis – har en alldeles för närgången relation till näringslivet. Här skonas vare sig Mona Sahlin eller Mikael Damberg.
Per Svensson har förtjänstfullt uppmärksammat de bibliska tongångar som genomsyrar Suhonens verk (Aftonbladet 15/10). Juholt förvandlas i den väldiga textmassan till en mässande frälsare, medan Suhonen utnämner sig till aposteln som sprider den store ledarens bud, även efter hans fall.
Det finns ingen anledning att raljera över verket i onödan. Suhonens bidrag är vittnesmålet över de skuggbelagda baksidorna av ett parti känt för sin slutenhet. Förvisso är Suhonen part i målet, men en färgad inlaga är bättre än inga inlagor alls. Förhoppningsvis kan den uppmuntra till debatt om transparens och solkiga traditioner inom svenskt partiväsende, som även spiller över till andra riksdagspartier.
Likafullt måste dess bräcklighet framställas. Angreppen är lika många som bristfälliga och det är knappast utan fog som Sahlin kallat konspirationsteorierna för Suhonens flaska.
Mer intressant än själva recensionen är emellertid att lyfta den massiva uppmärksamheten kring skandalverket. Suhonen har förvisso lidit martyrdöden inom S. Få saker skulle kunna få honom att återetablera sig som en maktfaktor inom partiet. Däremot är hans stöd inom vänsterfalangerna uppenbart och av många betraktas han som en ensam sanningssägare. Nog har det sin förklaring.
Socialismen är en sekulär religion med sina helgon och heliga skrifter. Den befinner sig i ständig kamp mot en definierad ondska i form av kapitalismen och dess försvarare, på sin väg mot den hägrande utopin. Men för att kunna mobilisera arbetarrörelsen är den beroende av symboler och personkulter att samlas kring – för övrigt en av orsakerna till varför den långtgående vänsterns öde är diktaturen.
Under våren blev den franske ekonomen Thomas Piketty namnet på allas läppar. Med sin ”Kapital i det 21:a århundradet” fick samhällsdebatten för första gången på länge akademiska argument för långtgående fördelningspolitik. Vänstern hade funnit sin nye Marx, sin nya ”Kapitalet”.
På samma vis blev Håkan Juholt något av en återuppstånden August ”Mäster” Palm. En partiledare med retorisk förmåga att långsiktigt göra socialdemokratin mer renlärig efter modellen före 1917. Men nu när han fallit får de troende förlita sig på den apostoliske budbäraren Suhonen. Boken blir med det sagt ett efterlängtat evangelium för en vänster som hungrar efter andlig spis.
Sveriges socialister är nämligen i desperat behov av sina apostlar i en tid då de förlorat greppet om politiken. Stefan Löfven motar radikala krafter vid regeringens grind och tvingas till mångt och mycket driva politik som ursprungligen kan tillskrivas Alliansen. Allt samtidigt som Vänsterpartiets framgångar uteblivit. Sällan har den verkliga vänstern varit svagare och i en del avseenden får den betraktas som döende.
När den känner sig spikad på korset och just är i stånd att blicka upp mot den socialistiska himlen för att ropa ”min Gud, min Gud, varför har du övergiv…”. Så är det betydligt enklare att finna Messias, på sin väg till Damaskus. Men som det var med Paulus, kostade frälsningen honom synen.
Paulus blev blind den dag han blev kristen. Med samma mynt kan den radikala socialdemokratin tänka sig betala, för att avsluta sin ideologiska ökenvandring. Den kan blunda för att Piketty bygger sina storslagna slutsatser på bristfällig data, att Juholt var långt ifrån uppgiften mogen eller att Suhonen slutligen inte är intresserad av att rädda äran på någon annan av rörelsens martyrer än Suhonen själv.
Bara de får några värdsliga gudar som kan invagga dem i myten om att deras väntan på socialismens tusenåriga rike inte är helt förgäves.