Bör återvändande jihadister få förtur i svenska jobb- och bostadsköer? Det anser åtminstone den rödgrönrosa majoriteten i Stockholms stad. I tisdags antog nämligen socialnämnden en ny strategi mot extremism. Några skrivelser om jihadister finner man dock inte i det klichéfyllda dokumentet. Det talas i stället om ”människor som deltagit i strid”, även om strategin framtagits särskilt för att hantera återvändare från Islamiska staten.
Det är emellertid inte den enda sanning som majoriteten inte vill se i vitögat. Stockholmsvänsterns svar på hur man bäst hanterar extremister som återvänder till västvärldens lugn, är nämligen att erbjuda medicinsk hjälp och att etablera samarbeten med socialtjänstens försörjningsstöd, olika jobbtorg och Arbetsförmedlingen. Dessutom föreslås bostadsbolagen ”ingå samverkan under efterperspektivet” och allt för att de hemvändande kombattanterna ska återintegreras i samhället med jobb, bostad och hela kviddevitten.
Några direkta svar på hur kommunen ska hantera deras övertygelse – som bland annat inkluderar etablerandet av ett globalt kalifat, kosta hur många avhuggna huvuden det vill – det finner man däremot inte.
Strategin har mött massiv kritik av oppositionen i Stockholm. Bland andra menar gruppledaren Erik Slottner (KD) att den skapar ett slags samhällets gräddfil för kriminella.
Även det annars så till vänstern vänligt inställda public service står som frågetecken. När en journalist på SVT påtalar att strategin påminner om det ökända fallet i Örebro där kommunledningen ville ge återvändande jihadister praktikplats, avbryter socialborgarrådet Ewa Larsson (MP) plötsligt intervjun och menar att hon inte längre har tid att prata (SVT19/5).
Tystnaden är talande för hur brutalt naiv politikernas inställning är till hotet från den radikala islamismen.
Den som sällar sig till islamistiska terrororganisationer har vänt västerlandet och allt vad det representerar ryggen. Ingen av de resande jihadisterna står utan skuld till IS brott och ytterst lite talar för att någon av dem skulle vilja återintegreras. För varför skulle vederbörande ändra politisk uppfattning bara för att denne tilldelas en bostad och arbete av en svensk kommun? Då underskattar man trons makt över fanatikern och kritikerna får rätt i att terrorister inslussas i en samhällets gräddfil.
Den rödgrönrosa majoriteten har försvarat sin strategi med att kritikerna här blandar samman socialnämndens och rättsväsendets ansvar. Sant är att det inte är en socialnämnds roll att stifta antiterrorlagar. Problemet är bara att det i dag helt saknas lagstiftning som kriminaliserar jihadresorna och det är en bidragande orsak till att vänstermajoritetens strategidokument landar så uppåt väggarna fel.
Människor som har valt jihadismens väg bör inte vara berättigade till något annat än straff, förrän dess att de sonat för sina brott. Först därefter kan det vara relevant att diskutera kommunala återanpassningsåtgärder.
Frågan är bara vilket straff som är lämpligt. Bland andra Bawar Kim Ismail, liberal opinionsbildare med rötterna i Kurdistan, menar att jihadisternas brott är så omfattande att de bör anklagas för landsförräderi väl tillbaka i Sverige (GP 17/5). Det är en hård dom, men den är sannolikt rättvis. Ett första välkommet steg för svensk del vore dock att göra det straffbart att ansluta sig till organisationer likt IS.
I väntan på att regeringen ska sätta ned foten finns det emellertid ingen anledning för kommunerna att dalta med folkmördarna som strider i Syrien.