Den nya mandatperioden har präglats av lokalpolitisk stiltje, vid sidan om ett och annat tjäderskämt. Något som engagerar är emellertid Dalsgården. Det är ett äldreboende i Gunnebo. Arbetsmiljöverket har dock dömt ut den befintliga anläggningen och efterfrågan på särskilda boenden ökar. Därför ska det byggas nytt.
Det finns emellertid två olika idéer om var och hur det ska byggas.
Den rödgröna majoriteten vill att de totalt 60 lägenheterna ska fördelas mellan Gunnebo och Västervik. Argumentet är den levande landsbygden. Moderaterna vänder sig mot förslaget eftersom kostnaden för byggnationen väntas bli 99 miljoner kronor, i stället för 78 miljoner kronor om man bygger samtliga lägenheter på en ort.
Moderaterna tar inte ställning till var lägenheterna ska byggas. Västervik anses dock av många vara favoriserat hos kommunens moderater, men partiet opponerar sig mot påståendet – det vill i stället låta brukarna bestämma.
Det är en något märklig hållning eftersom vi har en indirekt demokrati där fullmäktiges ledamöter väljs just för att fatta beslut åt sina väljare, så att de ska slippa engagera sig i politiken på daglig basis. Man kan anta att viljan att vara brukarna till lags bygger på att partiet då får som det önskar. Redan i dag bor tidigare stadsbor på Dalsgården och den största efterfrågan på nya boenden finns också i Västervik.
Det är trist om kommunens moderater saknar mod att stå för sin åsikt i Dalsgårdsfrågan, inte bara för att det skulle vara fegt att skylla sin politik på brukarna utan också för att det knappast är någon omöjlig position att försvara valet av Västervik.
Om tillväxten av äldre med behov av särskilda boenden finns i staden är det ett starkt socialt argument för att bygga lägenheterna i Västervik – för många är det vare sig önskvärt eller särskilt nyttigt för hälsan att lämna hemorten på ålderns höst. Det finns dock en viktigare, hårdare och mer krass aspekt av frågan.
Kommunen förtjänar en lång, uppriktig och saklig debatt om vad landsbygden får kosta i en kommun med stora demografiska, strukturella och näringspolitiska utmaningar. Den levande landsbygden i all ära, men om något kan fördyras så avsevärt med argumentet att landsbygden måste leva, så måste samma resonemang kunna användas i många andra beslut om var kommunal verksamhet ska förläggas. Hur långt är argumentet giltigt? Vilka summor talar vi om? Har en kommun råd att unna sig sådana excesser?
Det finns dessutom anledning att fråga sig om dessa stöd till landsbygden verkligen gör den mer levande – den mesta forskning pekar på att levande landsbygdskommuner är beroende av pendlingsavstånd till en växande stad, allra helst en stor sådan. Landsbygdens räddning kan alltså lika gärna ligga i att man satsar betydligt mer på centralorten.
Debatten är alldeles för viktig för att förloras i partipolitisk positionering. Tomas Kronståhl (S) kunde bara för något år sedan lägga ned landsbygdsskolor tillsammans med de moderater man nyligen angrep i ett debattinlägg om Dalsgården, så sansade samtal borde inte vara några problem i kommunen.
Dalsgårdsfrågan kan, om partierna har modet, inleda den viktiga debatten om hur framtiden säkras för Tjust.