Det som sticker ut i detta fall är hur domstolen resonerar. Alla männen har medgett att de kastat eller försökt kasta sten eller andra föremål. Vissa har gjort så i syfte att stoppa, hindra eller störa Paludan.
Det är enligt domen klarlagt att flera av männen kastat bland annat sten, att en man träffat Paludans bil med en sten och på så vis orsakat skada, att flera av männen ingått i en uppretad folksamling, att två av männen manat på folksamlingen samt att en av männen med våld och hot om våld försökt rycka åt sig en fotografs kamera. Trots detta frias de.
Rättens resonemang kan grovt sammanfattas med att för att kunna bedöma männens handlingar måste det först avgöras om de agerat tillsammans eller var för sig. Eftersom det inte går att styrka att några av männen tillhörde en folksamling kan de inte straffas för våldsamt upplopp, trots polisers vittnesmål om omfattande stenkastning och att polisen inte hade kontroll över folkmassan.
Männen som befunnits ingå i folksamlingen frias med hänvisning till att det inte är klarlagt att de träffade poliser eller polisfordon. Inte ens mannen som siktade på polisen straffas. Rätten kan nämligen inte heller här klarlägga om han träffade. Rätten urskuldar också det hela med att stenarna ju inte verkade vara så stora.
Uppenbart har ingen av domarna blivit utsatt för stenkastning. Det krävs ingen stor sten för att orsaka skada. Inte ens om man har kravallutrustning. Det räcker med en relativt liten sten i bröstet för att tappa andan och bli en belastning för kollegorna. Huvudet ska vi inte prata om.
Att männen tydligen är usla kastare gör alltså inte stenkastningen ofarlig. Det är därför vi har lagar som markerar mot hänsynslöst beteende. Det räcker med att vara medveten om eller likgiltig inför den sannolika risken att skada någon.
Därför är domen märklig. Inte minst då rätten förefaller anse det okej att sikta på Paludan. Samtidigt är det polisernas jobb att skydda Paludan, och de höll som en del i detta folkmassan så långt bort att stenarna inte kunde nå honom. Det är alltså förtjänstfullt polisarbete på fältet som gör att tingsrätten inte fäller någon.
Domen skiljer också ut sig från de domar vi sett efter samma protester i bland annat Örebro och Norrköping. Här förefaller både rätten och åklagaren ha lagt mer vikt vid handlingarna och mindre vid om det skett i samförstånd med andra. Med framgång. Enbart i Örebro har mer än hundra fängelseår dömts ut.
Det är därför angeläget att domen överklagas. Den avvikelse Rinkebydomen innebär visar att vi inte har en fungerande praxis för våldsamma upplopp. Det behöver dock inte nödvändigtvis betyda behov av nya lagar. Dock att tillämpningen stramas upp och blir konsekvent.