Efter att ha råkat ut för inbrott där bland annat fyrhjuling och traktor stals tog ett par boende på ett gods utanför Eslöv kontakt med polisen. När de frågade vad de skulle göra eftersom det varit en serie inbrott fick de beskedet: ”Alla resurser är utlånade till asylmottagandet i Trelleborg och Malmö. Vi är överbelastade just nu. Så jag föreslår er att ni tar kontakt med Eslövs medborgargarde." Det rapporterar Ivar Arpi på Svenska Dagbladets ledarsida (27/10).
Att polisens resurser inte räcker till torde inte förvåna någon. Antalet poliser minskar, bland annat på grund av de dåliga villkoren och att myndigheten är mitt uppe i den största omorganiseringen sedan förstatligandet 1965. Det frestar på. Det hjälper heller inte att Stefan Löfvens (S) regering har valt att underfinansiera omorganisationen med knappt en miljard kronor.
Staten kan dock inte bara välja att inte skydda medborgarna och deras egendom. Det är statens allra mest grundläggande uppgift och den går inte att välja bort. Först när staten har uppfyllt sina basala skyldigheter kan den börja fundera på att göra annat. Lag och rätt ska upprätthållas, våldsmonopolet värnas. Att låta Sverige bli ett land där var och en måste skipa sin egen rättvisa samtidigt som staten har en lång rad andra utgifter är inte ett alternativ. Det är ett svek mot medborgarna.
Samtidigt torde det finnas en utbredd förståelse för att migrantsituationen kräver mycket av polisens tid. Men om staten inte längre klarar av att skydda medborgarna och deras egendom, borde den då inte åtminstone meddela detta?
Detta är med största sannolikhet ett utslag av den obefintliga beredskapen på dagens situation. Utan rutiner och planering kommer de ansvariga i ett skarpt läge att famla i mörkret. Misstag kommer att begås inför öppen ridå och effekterna av det kommer att drabba människor.
De vanliga ursäkterna att man har varit naiva och att det inte gått att förutse den här utvecklingen är inte dugliga. Det finns inget fog för tanken att fantasin hos statsapparaten i sin helhet har blivit så begränsad att ingen kunde drömma ihop detta scenario. Ett extremfall möjligen, men ett värt att veta hur det ska hanteras.
Det som nu utspelas framför våra ögon är en krishantering som får den i samband med tsunamin i Indiska oceanen för elva år sedan att se professionell ut. Även då stod en socialdemokratisk regering handlingsförlamad.
Det går att förbereda sig för extrema situationer, det är exakt vad krishantering och övningar är till för. Utan dem saknas rutiner, ingen vet vad de ska göra och resultatet talar för sig självt. Förhoppningsvis leder det inte till att människor kommer att frysa ihjäl i det kalla land de har sökt sig till för skydd. Det vore oförlåtligt.
Bristen på framförhållning, vilken även föregående regering bör lastas för, är ett svek såväl mot dem som har bott här i generationer som mot dem som nyss har anlänt. Det måste lösas snabbt.