När utredningen om stärkta bibliotek och läromedel tillsattes 2019 väcktes omedelbart farhågor eftersom uppdraget gavs till tidigare utbildningsminister Gustav Fridolin (MP). Det är knappast lämpligt att expertuppdrag som offentliga utredningar, går till politiker. Särskilt inte om de nyligen har drivit politik inom det område de är satta att utreda.
Efter ett och ett halvt års arbete tycks dock de praktiska resultaten stilla de principiella invändningarna. När Fridolin överlämnade utredningen (17/8) till sin efterträdare Anna Ekström (S) betonade han vikten av läroböcker i undervisningen. Samma fokus återfinns i utredningens förslag.
För det första ska skollagen förtydligas så att barnen har en uttrycklig rätt till läromedel. Ett sådant krav brukade finnas men togs tyvärr bort 2009 till förmån för det mer diffusa begreppet ”lärverktyg”. En återställning skulle skicka en viktig signal.
Ansvaret för att lärare ska kunna köpa in de läromedel som behövs ska ligga hos rektor. Det vore välkommet eftersom det är rektorer och skolchefer som sätter budgeten för inköp. Och tyvärr tycks alltför många prioritera ner läromedel. Det utökade ansvaret ska också uppföljas i Skolinspektionens granskningar.
Utredningen innehåller även andra förslag som skulle göra mycket för att åtgärda den läromedelsbrist som råder. Men framför allt representerar det ett skifte bort från de ideologiska strömningar som lett till bristen, och de flesta andra problem i svensk skola.
Nedprioriteringen av läromedel, och i synnerhet böcker, hängde samman med tanken att kunskap inte kan läras ut, utan ska hittas av eleverna själva. En tanke som lämpar över ansvaret för inlärningen på barn som ju ännu inte har kunskaperna.
Men även borgerligheten har sitt ansvar för situationen. Besparingsiver kombinerat med en överdriven teknikoptimism har förlett många politiker att betrakta digitalisering och ”innovation” som en närmast magisk lösning på skolans problem. Vilket har ursäktat neddragningar av läromedlen.
Därtill tyder mycket forskning på att böcker överlag är bättre än digitala verktyg. Det är till exempel lättare att hitta särskilda stycken om man minns ungefär var i boken de står. Och tekniken kan ofta krångla vilket tenderar att gå ut över elever med sämre socioekonomiska förhållanden.
En bra lärobok kan inte ersättas hur som helst och i händerna på en duktig lärare är det grunden för att förmedla de kunskaper som barnen behöver. Det kan också sätta en hög miniminivå i skolan eftersom det ger varje elev möjlighet att vid behov lära sig på egen hand. Vilket tyvärr lär bli allt viktigare att döma av den beräknade lärarbristen i framtiden.
Läromedelsutredningen levererar en utmärkt möjlighet för både vänster och höger att göras sig av med skadliga käpphästar på skolområdet. Förhoppningsvis blir den hörsammad.