Dags att utnyttja allemansrätten på roddklubben

Nu verkar sista ordet vara sagt avseende huset vid den före detta roddklubben i Kålgårdsviken. Ja, åtminstone kring vad som gäller rent juridiskt.

Dags att utnyttja allemansrätten på roddklubben, skriver Jakob Styrenius.

Dags att utnyttja allemansrätten på roddklubben, skriver Jakob Styrenius.

Foto: Ulrik Alvarsson

Ledare2020-08-08 10:00
Detta är en ledarkrönika. VT:s ledarsida är oberoende moderat.

I vintras meddelade Mark- och miljööverdomstolen att allemansrätten gäller på hela området, även innanför grindar och staket. Kort därefter kom två domar från mark- och miljödomstolen som sade nej till att ändra bygglov respektive strandskyddsdispens för att tillåta bostad på tomten. Och nyligen meddelade den högsta instansen att dessa domar inte kommer att prövas.  

Efter åtta år kan det hela sammanfattas med att allmänheten har rätt att nyttja tomten. Tomt och byggnader är fortfarande i privat ägo och ska därmed respekteras som privat egendom. Ägaren ska inte behöva utstå någon skadegörelse. 

Någon möjlighet att tvinga fram en särskild utveckling eller verksamhet finns inte heller. Byggnader får användas som kontor och verkstad men inte som bostad. De får omges av staket. Men det får inte finnas grindar, skyltar eller något annat som hindrar människor från att använda området. 

Med facit i hand är det förvisso lätt att peka finger. Men det fanns trots allt varningstecken redan från början. Att köpa en centralt belägen strandtomt och bebygga dessa med nya hus är kostsamt. Särskilt i relation till de intäkter som det initialt beskrivna syftet – ett kafé och en kanotuthyrning – kan ge. Det är helt enkelt inte företagsekonomiskt rimligt. 

Man ska inte utesluta den teoretiska möjligheten att en välvillig mecenat kan köpa en fastighet för att ge det till västerviksborna att utnyttja, utan syfte att tjäna pengar. Men så var uppenbarligen inte fallet här.

Det är förvisso inte kommunens uppgift att misstro en sökandes syften med ett bygglov. Men lärdomen är att i liknande situationer vara övertydlig i sina skrivningar. Det gör att vi slipper repriser på den här farsen. Och att vare sig kommunen, dess innevånare eller fastighetsägare känner sig lurade av beslut i efterhand.

Även om de juridiska turerna kring sakförhållandena är avklarade kan det så klart bli fler turer, men det rör sig i så fall om rena tillsynsärenden. Såsom ifall fastighetsägaren fortsättningsvis bor i bostaden eller människor nekas tillträde till tomten. 

Det rapporteras om att personer trots domarna fortfarande blir avhysta från tomten. Några sådana avhysningar finns det inget juridiskt utrymme för. Det är med andra ord dags för västerviksborna att i hög grad börja utnyttja allemansrätten på tomten. 

Utöver allmänhetens rätt att använda sig av tomten så är det oklart vad som kommer att hända med den. Det talas om att det finns krafter inom kommunen som vill köpa fastigheten. 

Det är ju såklart möjligt. Dock måste det i så fall ske till ett marknadspris. Ett marknadspris som efter domarna torde vara begränsat. Och det måste finnas mycket goda skäl och uttalade syften för att kommunen ska använda sina skrala resurser för att köpa upp en privat tomtmark. 

Att köpa den för att slippa en privat ägare eller för att ge samma ägare plåster på såren är inte några goda skäl. Det gäller oavsett vilken sida man ställer sig på i konflikten mellan kommunen och fastighetsägaren. 

Då är det bättre att tomten finns kvar i privat ägo. Möjligen kan nuvarande eller framtida ägare hitta en mer ekonomiskt hållbar verksamhet på platsen som går i linje med bygglov och domslut. 

I värsta fall, för såväl fastighetsägare och allmänhet, så står husen kvar oanvända under lång tid framöver. Det synes åtminstone ur ett allmänt perspektiv vara ett ganska bra sämsta alternativ.

Karta: Kålgårdsviken