Ett sätt att avslöja sådana tendenser kallas crime harm index, CHI. Det har utvecklats vid universitetet i Cambridge, Storbritannien, men en grupp forskare har i en studie anpassat det till Sverige.
CHI värderar brotten efter hur högt straffvärde de har och kan till exempel användas på en karta över ett område för att polisen ska kunna se var de grövsta brotten begås. Då kan polisnärvaron anpassas efter var det största behovet, statistiskt sett, finns. Det förhindrar att det finns onödigt många poliser där flitigt anmälda men mildare brott begås.
CHI-studien avslöjar en oroande utveckling av den svenska brottsligheten. Medan kurvan för antalet anmälda brott bara har ökat något sedan 1990 har brottens allvarsgrad stigit drastiskt sedan 2007. Utvecklingen ser alltså betydligt värre ut om man tittar på CHI-kurvan i stället för kurvan över antalet anmälningar. Brotten blir lite fler, men mycket allvarligare.
Samma utveckling går också att se i statistiken från Brottsförebyggande rådet – till exempel ökade anmälningarna för våldtäkt och personrån förra året, medan fickstöld och bedrägerier minskade. Men genom CHI går det att se den sammanlagda ökningen av brottens allvarsgrad jämfört med det totala antalet anmälda brott. Då går det inte att, som justitieminister Morgan Johansson (S), skriva på Twitter (17/1-19) att antalet brott minskar i Malmö, utan att eventuellt avslöjas av att det bara är de mildare brotten som har minskat.
Mätning av brottens allvarsgrad är ett sätt att underlätta för polisen att prioritera sina resurser, men det är inte något som fungerar för allt. En stöldliga som reser runt och gör inbrott kommer till exempel inte att ge ett stort utslag på CHI-kartan, eftersom enstaka brott sker på utspridda platser. Och det är fortfarande viktigt att också bekämpa cykelstölder, som förstör vardagen och skapar oro för många människor.
Utöver att bidra till ett mer effektivt polisarbete kan CHI också illustrera vilka brott som har oproportionerligt låga straff. Mätningen utgår trots allt från politiskt beslutade straffsatser över vilka brott som är värst. Men där finns det fortfarande mycket att göra för att straffen ska motsvara uppfattningen om brottens allvarsgrad.
Det är detta tillsammans med ett effektivt polisarbete som är den långsiktiga lösningen på den ökande kriminaliteten. Dessvärre finns politiska tendenser – inte minst från Moderaterna, som har högt förtroende i frågan – att förespråka farliga genvägar i jakten på de som begår grova brott. Anonyma vittnen och kronvittnen kan mycket väl fungera mot brottsligheten, men åtgärderna bryter också mot den grundläggande rättssäkerheten.
Det är värdefullt att få en tydligare bild av hur brottsutvecklingen ser ut. Men det rättfärdigar inte principlösa genvägar för att putsa även den statistiken.