Tyvärr gjorde Sabuni inte heller några försök att ta sig ur den rävsax som till stor del orsakar partiets motgång – januariöverenskommelsen.
Liberalernas grundläggande problem är att ett parti som söker väljarnas förtroende i längden inte kan förbli splittrat.
Det måste kunna presentera en samlad idé om vad partiet är, som en tillräckligt stor del av väljarkåren kan ställa sig bakom. Men osäkerheten i regeringsfrågan gör att ingen vet vad L egentligen vill.
Vilken väg partiet skulle vilja välja under andra förutsättningar tycks klar. Ända sedan hon först tog striden om partiledarposten har Nyamko Sabuni varit tydlig med att hon egentligen inte stödjer regeringssamarbetet.
Hennes innersta krets består också några av dess främsta av kritiker, såsom Mats Persson och Johan Pehrson. Att regeringens andra stödparti, Centern, liksom sina väljare verkar vara bekvämt med sin nya position stänger också möjligheten att växa vänsterut.
I sitt sommartal verkar Sabuni också röra sig mot borgerligheten. Hon tar upp arbetslinjen som central för den återstart av Sverige hon vill se, och betonar att flit och ansträngning ska löna sig.
Sabuni anknyter också till den roll hon spelade när dåvarande Folkpartiet var bland de första att uppmärksamma integrationsproblemen inför valet 2002. Det var för att bryta mot den mentalitet som hade skapat utanförskapsområden som hon engagerade sig politiskt.
Förbättrade möjligheter för personer med utländsk bakgrund återkommer i talet och målet är att det inte ska finnas några utsatta områden kvar år 2030.
Sabuni borde ha en grundläggande trovärdighet i invandringsfrågan, tack vare sitt tidiga engagemang. Men den undermineras av hennes fortsatta stöd för en regering som alltmer uppenbart varken vill eller förmår lösa problemen. Ord och handling måste hänga ihop.
Frågan är om det ens är en särskilt klok inriktning. Utrymmet är redan trångt då både Moderaterna och Sverigedemokraterna vill ses som garanter för begränsad immigration.
Visserligen är hållbar migration en viktig fråga för många väljare, men Liberalerna borde snarare försöka vinna över de som fjärmas av M:s kamp med SD.
Många av M:s förslag i dagsläget präglas av batonghögerretorik. Partiet verkar också tumma på tidigare rättsstatsideal i sitt stöd för anonyma vittnen och kronvittnen.
Här finns utrymme för Liberalerna att återta sin historiska roll som intellektuell borgerlighet.
Det skulle dock kräva att partiet överger populistiska delar av sin nuvarande politik, såsom förbud mot nya religiösa friskolor. Och att Sabuni i sitt tal föreslog obligatorisk förskola från fem års ålder och ytterligare reglering av barnomsorgen är knappast ett steg i rätt riktning.
Liberalerna vill återstarta Sverige. Det är en god ambition. Men ska partiet ha fortsatt möjlighet att påverka landets riktning måste det nog först återstarta sig självt.