Om ni önskar veta vad kriget handlar om, ska ni söka svaret i åkermarken. Det något kryptiska rådet kommer från vår israeliske guide ”Shuki” – pensionerad officer som numera arbetar som mangoodlare i Galileen – under den slingrande bussfärd som tar oss mot Golanhöjderna.
Det är det syriska höglandsområde i norr som erövrades under sexdagarskriget 1967. Den som når dem inser snart varför de varit höjder att dö för – den som kontrollerar högländerna kontrollerar också den norra porten till Israel, även den till Syrien.
Golan har, trots sin konfliktfyllda historia, varit Israels fredligaste gräns i nära fyra decennier. Tiderna har emellertid förändrats och galileerna förbereder sig nu för krig.
Förklaringen möter den som når någon av gränslandets bergstoppar – från dem ser man långt in i Syrien. Damaskus är mindre än sex mil bort och det syriska inbördeskriget är ännu närmare. Vi både ser och hör kanonelden.
En annan officer möter vår grupp av journalister. Han berättar om hur inbördeskriget kommer allt närmare gränsen. Det märks inte minst på den växande strömmen av civila. IDF, den israeliska försvarsmakten, hjälper så många den kan och behovet är påträngande – de flesta syrier saknar tillgång till grundläggande sjukvård och mat för dagen. Ett problem är emellertid fördomarna. Många som söker hjälp drar sig för att ta sig över gränsen – hemma talar man om israeler i rent diaboliska termer. Därför stryker man ofta den hebreiska texten från förbandslådor och matpaket, för att de ska vara möjliga för återvändande att använda i Syrien.
IDF väntar sig snart att inbördeskriget tar sig över gränsen. Israel är förvisso inte en aktiv del i striderna mot familjen Assad. Ingenting är dock så enkelt som det först synes vara, särskilt inte i Levanten. Bashar al-Assads kamp sker i huvudsak mot terrorgrupper likt IS, vilka har som långsiktigt mål att tillintetgöra Israel. Assads alawitiska Baathparti är i sin tur stöttat av det shiamuslimska Iran, som också stöttar sunnimuslimska Hamas, vilka även de har som främsta mål att krossa Israel. Det är ett virrvarr av konflikter och det är långt ifrån obegripligt varför minsta skärmytsling lätt blir en angelägenhet för hela Mellanöstern.
Ser ni nu, säger plötsligt Shuki – han pekar på den syriska jorden. Ser ni skillnaden? Där finns också någonting att utläsa av de torra tegarna. Israel är ett land av mjölk och honung – landets agrara sektor är enorm, exportinriktad och högteknologisk. Trots alla odds har man levandegjort den gammaltestamentliga drömmen om att få den israeliska öknen att blomma.
På andra sidan gränsen ter sig jordbruket från en annan tid. Förklaringen stavas inte bara inbördeskrig. Syriens enda större inkomstkälla innan kriget, vid sidan om oljan, var turismen. Assadregimen har under sina decennier vid makten inte lyft ett finger för att industrialisera landet, eller för den delen att modernisera jordbruket. Någon skulle säkert påstå att det var en olycklig slump, men inte israelerna.
Israel ser de syriska jihadistena som en del av samma rörelse, samma ideologi, som regelbundet avlossar granater mot den israeliska civilbefolkningen från Gazaremsan. Det vill säga som delar av samma militanta islamism som förklarat ett ”civilisationernas krig” mot västvärlden, men som man ännu inte har blivit varse om i Europa.
Golans brigader vaktar för israelerna med det sagt inte bara gränsen till Galileen, utan själva porten till civilisationen. Och att det finns ett korn av sanning i metaforen, det ser man inte minst på åkermarken.