"Av medkänsla, men också på principiella grunder, liksom av krasst egenintresse, bör världen stödja Ukraina. Och motverka de principer och ageranden som Ryssland står för", skriver ledarskribenten.
Utöver den allmänna förstämningen så är chock en känsla som många känner, och som sammanfattar det offentliga samtalet för stunden. Chocken är på något vis begriplig, men på andra sätt tämligen onödig.
Det är högst naturligt att bli omskakad av händelsen. Det är dessutom en mänsklig reaktion att inte riktigt vilja ta in att vi nu har ett pågående krig i Europa. Man ska förvisso komma ihåg att det som händer i skrivande stund inte är ett bevis på en fullskalig invasion. Dock har det under lång tid funnits tydliga tecken på att en fullskalig invasion är just vad Putins Ryssland planerat. Ukraina, USA och försvarsorganisationen Nato började redan förra våren att flagga för upprustning och aggressioner längs med Ukrainas gräns. Underrättelserna som Nato och USA delat med sig till omvärlden har visat sig korrekta.
De ihärdiga redogörelserna från president Biden ska inte bara förstås som ett sätt att få Putin ur balans och få honom att dra tillbaka sina planer, vilket uppenbart misslyckats. De ska framför allt förstås som ett sätt för den öppna demokratiska världen att äga berättelsen kring vad som faktiskt händer. Mot rysk propaganda lägger man fakta på bordet, för världen och för historieskrivningen. Det torde vara bevisat för de flesta att Putin planerat och förberett denna invasion under lång tid. Att lögner, propaganda, cyberattacker och övningar varit slumpmässiga var kanske inte helt rationellt att tro innan. Men tack vare västs ständiga påpekanden om förberedelserna så framstår Putins skuld och karaktär ännu mer tydligt.
Chock, men inte förvåning, således. Putins Ryssland har under lång tid, tillsammans med Kina, utvecklats till en skurkstat i moralisk och folkrättslig mening. Till detta har kommit frekventa uttalanden och skrifter som talar för ett alltmer imperie-nationalistiskt Ryssland. Och de faktiska aggressionerna har kommit allt tätare, från kriget i Georgien, annekteringen av Krim och den dolda invasionen i den ukrainska regionen Donbass.
Chocken är berättigad i den oro som skapas för framtiden. Som permanenta medlemmar av FN:s säkerhetsråd har Ryssland och Kina alltmer saboterat folkrätten, möjligheter till fred, mänskliga rättigheter och staters suveränitet. Genom att under lång tid underminera den internationella rättsordningen har de försökt lägga grund för att de själva som maktspelare kan agera lite som de vill.
Att nu Ryssland går in i Ukraina kommer få stora konsekvenser för såväl Ryssland som omvärlden. Putin och Ryssland kommer att isoleras ytterligare från omvärlden, vilket i hög grad är nödvändigt. Men samtidigt skapar isolering risk för än större galenskap från den isolerade. Säkerheten för världen blir på sikt sämre hur man än agerar.
Ska man dock se någon liten ljusglimt i det här så är det just att folk säger att detta förändrar allt. Det gör det inte. Det är en logisk följd av en utveckling som pågått under flera decennier. Men påståendet, och insikten den synes bära på, kan leda till att hotet nu slutligen blivit tydligt för de allra flesta. Det är hoppfullt på riktigt.
Jakob Styrenius.
Av medkänsla, men också på principiella grunder, liksom av krasst egenintresse, bör världen stödja Ukraina. Och motverka de principer och ageranden som Ryssland står för. Diplomatiskt. Ekonomiskt. Och, där det behövs och är möjligt, även militärt.