Centerpartiet kovänder alltså i försvarsfrågan. Det klargjordes med all tydlighet av partiets suppleant i försvarsutskottet, Lars Thomson (SR, 31/5). Därmed kommer regeringens mer timida förslag att vinna makt i riksdagen, och försvarsbudgeten ser därför inte ut att nå målet om två procent av BNP förrän 2028. Det är längre bort än hela nästa mandatperiod.
Än mer beklagligt är att C hävdar att oppositionens förslag – att öka spenderandet så att vi når två procent av BNP redan 2025 – är oseriöst. Ska det ses som ett underkännande av partiets egen politik? Annie Lööf gick ut den 2 mars i år och krävde precis det som oppositionen nu föreslår. Kanske är det talande att detta skifte meddelas av en riksdagsledamot som tjänstgör sin första mandatperiod, snarare än partiledaren själv. Det är trots allt ett rätt magstarkt påstående och Lööf har redan fått äta sin beskärda del av högerskor, som hon en gång lovade att göra hellre än att bli ett stödhjul till S.
Centerpartiets nya position bör tolkas som en förflyttning närmare Socialdemokraterna. I och med att C sitter på det avgörande mandatet i riksdagen hade oppositionen vunnit om C hållit fast vid sin politik, vilket inte ju inte hade underlättat att sitta i en socialdemokratisk regering efter valet i september. Annie Lööf är uppenbart pressad av dalande opinionssiffror och hennes ledarskap börjar ifrågasättas även internt. Kanske har det till sist blivit ohållbart även för henne att satsa på ”den breda mittens” politik.
Vad detta innebär framöver är oklart. Det vi vet redan nu är att Annie Lööf är beredd att åsidosätta försvarets och Sveriges intressen för att skydda sin betänkta regeringspartner. Vi vet också att detta partnerskap hittills inte gynnat Centerpartiet, som stadigt sjunkit i opinionsmätningarna och i senaste mätningen från DN/Ipsos landade på enbart fem procent (DN, 24/5) – det lägsta på sju år. De flesta tidigare väljare tycks i stället ha lagt sitt förtroende hos S, men en hel del har även bytt till ett parti på högerkanten. I den senare kategorin torde det vara Centerns gamla kärnväljare som ogärna vill stödja ett vänsterblock, varför det bör vara av särskilt intresse (och oro) för partiets strateger.
Annie Lööfs kurs för Centerpartiet är således märklig i flera avseenden. C har under senare år försökt att bli ett försvarsvänligt parti, och även Annie Lööf själv har i perioder varit välprofilerad i försvarsfrågan. Men kanske är hotet av att behöva hålla med Sverigedemokraterna så avskräckande att det inte fanns något annat val. Oavsett vilket så står det klart: Centerpartiet har bestämt sig till sist, och är nu ett parti som ingår i det rödgröna blocket. Det återstår bara att önska partiet lycka till i framtida förhandlingar med Vänsterpartiet.