I en av mina allra första ledartexter liknade jag mig själv vid Carlsson. Det vill säga den självsäkre fastlänning som gör sig till en lika självutnämnd som utskrattad förståsigpåare under sin tid på ett litet skärgårdsjordbruk, ägt av madam Flod, i August Strindbergs Hemsöborna. Det var just så det kändes, att som rospigg och inom loppet av några veckor, kastas från studentliv till att tycka till om livet och politiken i Tjust.
Mitt försvar var att det, trots mina obefintliga band till bygden, ändå finns mycket som förenar oss skärgårdsfolk. Efter nära tre år som politisk redaktör på Västerviks-Tidningen kan konstateras att jag, åtminstone just i den saken, hade rätt.
Tjust är precis som min egen hemtrakt formad av skärgårdens skönhet och sin maritima historia. Det är en bygd man lätt förälskar sig i och som inte bara trollbinder mig utan de tiotusentals andra som besöker kommunen under sommarmånaderna. Däremot ska erkännas att jag till en början underskattade brukens betydelse för bygden – Tjust är lika byggt av människorna som brukade malmen och skogen, som av de som sålde sin sill och seglade sina skutor.
Det var också bruken och haven som tillsammans skulle göra denna trakt till en av landets mest välmående i början av det förra seklet – så rik att gårdar och herresäten byggdes i sin egen lokala form av empir.
Men Tjustempirens gamla fasader har till stora delar spruckit. Bruksorterna är inte vad de en gång var och havet – motorvägen som skeppade motorer, papper och plogar till fjärran länder, har gått från att vara bygdens stora tillgång till ett av dess största hinder. Nu bidrar det geografiska läget snarare till att isolera kommunen från omvärlden.
En del av bygdens utmaningar bygger förstås på stora skeenden som inte kan påverkas av enskilda riksdagsledamöter. Svenska landsbygdsindustrier konkurrerar inte längre med övriga Europa utan med Asiens låglönebaserade tigerekonomier, samtidigt som kommunismens grepp om våra östliga grannländer ströp kommersen över Östersjön under stora delar av 1900-talet, vilket drev handeln västerut. Ett slags världspolitikens ”force majeure” som har påverkat och fortsatt påverkar de gamla basnäringarna i Tjust.
Men tro inte annat än att det lokala näringslivets förutsättningar till stor del stavas nationell politik. Ett av de tydligaste exempel står att finna i 1960-talets solidariska lönepolitik, som till mångt och mycket tog kål på bruken och den en gång så stolta varvsindustrin. Det var en lika medveten som lyckad strategi signerad LO, för att påskynda urbaniseringen. Västervik lider fortfarande av dess konsekvenser och det är först på senare år som kommunen börjat anpassa sig till det faktum att man numera gör pengarna på småskalig industri och besöksnäring.
Politiken går dock igen även i våra dagar. Höga skatter och lönekostnader är en viktig delförklaring till vad som får internationella koncerner som Electrolux och Akzo Nobel att flytta sina verksamheter utomlands. En stelbent arbetsmarknad avskräcker småföretagare med låg omsättning från att anställa exempelvis unga och snårig byråkrati fördyrar byggen likt Slottsholmen till den grad att de flesta hade gett upp för länge sedan.
Dessa är bara några exempel på politik som hindrar svensk landsbygd från att hävda sig i den globala konkurrensen. Följden blir förlorade arbetstillfällen, invånare och skattekraft. Det får direkta konsekvenser för samhällsservicen och svaret på hur det ska hanteras blir beklämmande ofta att höja den kommunala skattesatsen. Men det är en förrädisk väg att gå. För i samma slag som kommunens budgetramar ökar, minskar befolkningens konsumtionskraft. Det är en ond spiral som många landsbygdskommuner förlorat sig i och de riskerar att, om inte beskatta sig själva till utplåning, så åtminstone till fördärvet.
Det är min fasta övertygelse att en bygd som vill bevara sin identitet och sina traditioner måste förändras i takt med världen. Men för att kunna förändras krävs ekonomisk frihet nog att kunna reagera på omvärldsförändringar. Eller åtminstone ekonomisk frihet nog för att landsbygden i högre grad ska kunna reda sig själv. Det är det enda som kan leda till arbetstillfällen nog att bromsa urbaniseringen, garantera samhällsservice och tillväxt nog för att parera den demografiska utmaning som väntar landsbygden – det enda som kan ge pengar nog till en ny Tjustempir. Därför bör strävan efter mer ekonomisk frihet på landsbygden vara något som förenar såväl bygdens skärgårdsbor som bruksbor.
Det är den andemening som jag på olika sätt försökt utrycka i spalterna genom åren.
Nåväl och trots allt tal om att överleva tidens tand har alla goda äventyr sitt slut, så även mitt i Västervik. När sommar går mot höst börjar jag att arbeta som konsult på Nordic Public Affairs, i Stockholm. Med det sagt är det ni nu läser min sista ledare i VT. Jag går nu på semester och vid sidan om några veckors inhopp som debattredaktör i början av augusti, sköts ledarredaktionen tills vidare av chefredaktör Mikael Sönne.
Jag vill tacka alla meningsfränder och meningsmotståndare för de många goda debatterna under åren. Men inte minst vill jag tacka alla vänliga invånare och fantastiska redaktionsmedarbetare som har öppnat sina hjärtan för en upplänning som undertecknad. Ni har alla visat att det onekligen ligger något i orden om det vackra, vänliga, Västervik. Det är också ni som sett till att jag inte kommer att känna mig lika mycket som en Carlsson, som en återvändare på väg hem, nästa gång jag packar min väska för att, som ett turistande yrväder, bege mig mot Tjust.