Storbritanniens konservativa har länge haft ögonen på Sverige. Premiärminister David Cameron såg i Fredrik Reinfeldts nya moderater och framgångsrika alliansbygge en möjlighet att bryta det långa maktinnehavet för socialdemokratiska Labour.
Så kom också att bli fallet. Tillsammans med Liberaldemokraterna kunde man bilda regering 2010. Med en linje byggd på ett mer folkligt tilltal, inkomstskattesänkningar och måttfulla utgifter under krisåren efterliknar de konservativa sina svenska kollegor i en sådan omfattning att man även, kan det visa sig när britterna går till valurnorna nu på torsdag, begått samma misstag som Moderaterna.
Tories går nämligen till val på att marknadsföra hur väl landet har förvaltats under David Cameron. Välförvaltat har det också varit. Under de konservativas fem år vid makten har över två miljoner jobb skapats och den ekonomiska krisen är i hög grad över. Camerons person lyfts lika hårt som moderater lyfte Reinfeldts och det är en fullt begriplig strategi som kan bli mer framgångsrik än här hemma. Huvudmotståndaren, socialdemokraten Ed Miliband, får bottenbetyg i de flesta förtroendemätningar. Av urbana väljare anses han som ett betonggrå fackpamp och av kärnväljarna i norr som en verklighetsfrånvänd storstadselitist med sitt verkliga hjärta i London.
Tories väntas också bli största parti, men det lär inte vara tillräckligt för att säkra en majoritet i underhuset. Orsaken är att man, precis som den svenska borgerligheten, har underskattat de nationalistiska strömningarnas betydelse i valet. Eller kanske inte underskattat dem i samma utsträckning som svenskarna, men man har åtminstone haft ögonen på fel nationalism.
Valets stora skräll väntades bli United Kingdom Independence Party (Ukip). Partiet, som växt till landets största i Europaparlamentet under ledning av den karismatiske Nigel Farage, beskrivs bäst som en brittisk motsvarighet till Ny Demokrati. Lite mera vältaligt, men ändå bärare av samma missnöjespopulistiska DNA. Ukip har drivit en hård linje mot ökad invandring, eller snarare mot vad man anser vara östeuropeisk välfärdsturism, vilket blivit den inrikespolitiska symbolen för partiets paradfråga – att lämna EU. Det är ett mål som lockar många britter, inte minst konservativa, så till den grad att Cameron har tvingats utlovat en folkomröstning om EU-medlemskapet 2017.
Med rädsla för Ukips medvind och den väntade folkomröstningen har de övriga partierna gjort sitt yttersta för att tysta ned Europafrågorna. Ukip väntas trots det att erhålla dryga tolv procent av rösterna. Farage lär emellertid bli besviken. Med tanke på landets majoritetsvalsystem med enmansvalkretsar – skapat för att befästa ett tvåpartisystem och stabila majoritetsregeringar – väntas hans parti, i bästa fall, få tre av underhusets 650 mandat. Den verkliga skrällen inträffar i Skottland.
London var övertygat om att den skotska frågan var avhandlad, för gott, efter unionisternas knappa vinst i den föregående höstens självständighetsomröstning. Inget hade kunnat vara mer fel. Labour tappar mark i norr och befarar att förlora alla sina mandat i Skottland till Scottish National Party (SNP). Nicola Sturgeon, Skottlands försteminister och ledare för det vänsterorienterade nationalistpartiet, kan erövra så många som 50 av landets 59 mandat i underhuset och har således inte bara blivit den skotska vänsterns, utan hela landets, röst i debatten.
Det skulle innebära ett kraftigt försvagat Labour, men partiet strävar efter en koalition med SNP. Tillsammans bildar de en allians stark nog att ta makten, eftersom Liberaldemokraterna inte har en chans att återupprepa framgångarna i succévalet 2010. Labour ser därmed ut att gå mot seger, men det är en vinst som kommer på bekostnad av ett regeringsunderlag där en betydande del av ledamöterna har skotsk självständighet på agendan.
Cameron är med det konstaterat desperat och försöker utnyttja situationen med argumentet att en röst på Labour är en röst för att upplösa Storbritannien. Till sin hjälp har han försökt att tända liv även i den engelska nationalismen, med hopp om att tveksamma engelsmän röstar konservativt för unionens skull. Kritiker menar dock att det tänder separatismens glöd på ett sätt som blir omöjligt att släcka.
Med fler partier med verklig makt i parlamentet befinner sig således inte bara det brittiska majoritetsvalsystemet i uppluckring, utan också själva det Förenade kungadömet. En vänsterseger kan emellertid även innebära stora problem här hemma.
Förlorar Tories makten försvinner Cameron, i hans ställe väntas en mer EU-kritisk röst ta över ledningen för de konservativa, likt den frispråkige Londonborgmästaren Boris Johnson. Det, i kombination med en svag vänsterregering, kan på sikt driva landet ut ur EU – SNP kan till exempel tänkas driva på ett utträde för att tvinga fram en ny självständighetsomröstning i det EU-vänliga Skottland.
Ett utträde vore dock förödande för Sverige. Storbritannien är en av våra viktigaste allierade då vi båda verkar för utökad frihandel, slopade jordbrukssubventioner och att makten ska ligga hos medlemsländerna snarare än i Bryssel. Utan britterna blir den svenska rösten alldeles för svag och inflytandet för de krafter som gärna ser att mer makt läggs i händerna på europeiska byråkrater blir helt dominerande.
Det må vara mycket som förenar Cameron och Reinfeldt, men låt oss för allt i världen hoppas att det är desto mindre som förenar deras väljare.