Att Centerpartiet inte skulle kunna få igenom särskilt många liberala krav i förhandlingarna med Stefan Löfven (S) var väntat. Den stora frågan var hur C skulle agera utifrån detta faktum. På måndagen meddelade partiets ledare Annie Lööf att hon inte är nöjd med förhandlingarna och att C därför kommer att rösta nej till Stefan Löfven som statsminister.
S-ledarens sits i förhandlingarna med Centerpartiet, och även Liberalerna, var dock allt annat än enkel. Särskilt eftersom C inte bara ville se en totalomvändning i S politik på flera områden, utan också att Löfven skulle kapa banden till Vänsterpartiet. En sådan uppoffring är helt enkelt orealistisk – V är det trogna stödpartiet till S, och det stödet behövs för att Löfven ska kunna bli statsminister. Han hade således inget att vinna på att gå Centern till mötes på den punkten.
Om Liberalerna även i fråga om att släppa fram Löfven eller inte kommer att ta rygg på Centern är ännu oklart, men oavsett vilket ser Löfven ut att falla i statsministeromröstningen. Hans incitament att göra politiska uppoffringar för L-ledaren Jan Björklunds skull har knappast vuxit efter Lööfs besked, även om Löfven på en pressträff (10/12) säger sig vara beredd att göra långtgående kompromisser.
När statsministeromröstningen blir är fortfarande oklart. Talmannen Andreas Norlén har endast meddelat att han i ett par dagar ska ”överväga innebörden av beskedet” som Lööf gav. Här borde Norlén visa betydligt mindre respekt för partiernas långdragna interna processer och direkt föreslå Löfven som statsminister för att riksdagen så snart som möjligt ska kunna rösta. Därefter kan regeringsbildningen föras framåt, om inte mot en regering så mot extra val.
Frågan är vad det nu betyder för C, och kanske även L, att inte ha lyckats liberalisera Socialdemokraterna. Det rimliga vore att gå med samma kravlistor till Moderaterna och Kristdemokraterna, där betydligt större sakpolitiska framgångar är att vänta. Om så sker kan det till och med visa sig nyttigt för Alliansen att C och L prövat lyckan på egen hand, för att sedan inse att det är med M och KD som den politiska värdegemenskapen finns. Men innan dess måste Lööf och Björklund bestämma sig för om deras politik är viktigare än risken att få passivt stöd av SD.
Det som eventuellt kan sätta fart på regeringsbildningen är onsdagens budgetomröstning. Lööf har meddelat att C inte kommer att stödja övergångsregeringens budget i den slutliga omröstningen. Om även L fattar samma beslut pekar mycket på att Moderaternas och Kristdemokraternas budgetreservation kommer att bli den som gäller för 2019. Ett sådant scenario skulle med all önskvärd tydlighet visa att det finns en riksdagsmajoritet för Alliansens politik, oavsett vem som till slut blir statsminister.