Under torsdagen tillkännagav premiärminister Boris Johnson satsningen som skulle skapa 40 000 nya jobb och säkra hundratusentals fler. Och Sverige bör ta intryck.
Den oroligare omvärld som Storbritannien beskriver som orsaken till försvarssatsningen märks även i Sveriges närområde. Under torsdagen medverkade överbefälhavaren Micael Bydén och säkerhetspolischefen Klas Friberg på ett digitalt seminarium, som försvarskoncernen Saab stod bakom. Och samtalet, som modererades av den profilerade försvarsdebattören Annika Nordgren Christensen, fångade den spänning som finns i tiden. Överbefälhavaren beskrev en situation som går åt fel håll i Östersjöregionen. Säpo-chefen påtalade att Sverige måste räkna med att attackerna för att stjäla information, särskilt digitalt, bara lär öka. Överbefälhavaren var tydlig med att även inom säkerhetspolitiken förstärker coronakrisen befintliga trender. Pandemin blir en resonanslåda.
De tendenser som fanns innan krisen, som att länder alltmer vänder sig inåt, har blivit än tydligare nu. I pandemins initiala skede i Europa fanns inte mycket till gränslös solidaritet mellan länder. I stället säkrade varje land sina egna behov först. Sjukvårdsutrustning på väg kvarhölls av andra länder. Bland annat stoppades i april miljontals skyddsmasker på väg till Sverige av franska myndigheter.
Ska Sverige – vilket den grundmurade politiska ambitionen är – stärka försvaret krävs det att säkerhetsmedvetenheten återigen sprids i samhällskroppen. Det gäller allt från lagerhållning av vissa produkter till hur företag skyddar patent och ritningar. Det stora dataintrånget på Gunnebo är ett sentida exempel på behovet.
Till skillnad mot i Storbritannien verkar dock den svenska regeringen tro att uppbyggnad av försvarsförmågan kan göras lite efterhand. De rödgröna framstår som kroniskt ovilliga till bredare försvarssatsningar för att återta den förlorade förmågan. Och den inställningen lär påverka hela samhället. Om inte staten på allvar satsar på att bygga ut försvaret varför ska kommuner och företag prioritera säkerheten och totalförsvarsplaneringen?
Kanske märkligast är dock att regeringen – och även oppositionen för den delen – inte gör något av den lågt hängande frukt som pandemin har skapat för försvarssatsningar. För om vi köper premissen att coronapandemin skyndar på rådande trender – som digitalisering, automatisering och protektionism – infinner sig insikten att många som har ett jobb i dag lär behöva hitta nya arbetsuppgifter i en nära framtid. Att gå in med det ena statliga räddningsprogrammet efter det andra för att rädda alla jobb och företag i krisen innebär visserligen att den processen i viss mån kan försenas – men omställningen kommer ändå. Så varför inte försöka hitta formerna för att bygga ut försvaret i stället för att hålla liv i en del jobb som ändå försvinner efter krisen? Att praktiskt genomföra en sådan politik är knappast lätt. Men det är oförsvarligt att inte försöka.