Det blev ingen gemensam Alliansbudget. Men trots alla turer verkar Allianspartierna ha goda förutsättningar att komma överens i framtiden. Delar av partiernas skuggbudgetar är redan gemensamt utformade.
De turbulenta åren efter valet 2014 gav Kristdemokraterna, Liberalerna, Centerpartiet och Moderaterna möjligheter att lägga kraft på politikutveckling. När skuggbudgeterna ligger på bordet visar det sig att det ändå inte är några omvälvande nyheter.
Av naturliga skäl har M:s alternativ till vårändringsbudget fått mest uppmärksamhet. Förutom att Moderaterna är det största partiet i Alliansen genomsyras budgeten av en återlansering av arbetslinjen. Det ger en helhetsberättelse och genomgående tanke.
Precis som Moderaterna har de små borgerliga partierna i Alliansen landat i sina gamla profilfrågor. L trycker hårt på skolfrågor, lovar mest pengar till försvaret och vill se 2 500 fler poliser. KD föreslår förbättrat skyddsnät för barn och föräldrar, lägre skatt för pensionärer och trygghetssatsningar som innebär bland annat fler poliser. C vill också se fler poliser. Samtidigt förstärker partiet sin gröna profil och spelar på den växande konflikten mellan stad och land.
Att Allianspartierna landar ungefär som under regeringsåren är bra. Varför ändra ett vinnande koncept? Att budgeterna har föregåtts av att partierna enskilt har haft tid att utvärdera och utveckla politiken är dock bra, det gör Alliansen starkare.
Ett Allianssamarbete som innebär kompromisser har dessutom fördelar när politiken svajar. KD har valt att finansiera sin politik med en generell momshöjning om en procent. Partiets spetsiga och riktade satsningar ska mötas med en momshöjning som slår mot alla, även de grupper som ska gynnas. Kanske är det ett uttryck för att KD lagt mer krut på utgiftssidan än inkomstsidan, den senare lär ändå M få hantera. En annan märkvärdighet är att KD vill ”slopa pensionärsskatten”, en skatt som inte finns. Genom ordvalet har KD anammat den socialdemokratiska fulretoriken som beskriver att Alliansens jobbskatteavdrag sänkte skatten på arbete mer än på pensioner.
C å sin sida följer inte i praktiken den riktning som pekas ut. I budgeten kommenteras asylpolitiken med att ”ett avslagsbeslut innebär att man måste lämna landet”. Samtidigt gav partiet nyligen sitt stöd i riksdagen till att ensamkommande utan asylskäl får en väg till permanent uppehållstillstånd. Och trots att C driver kampanjen ”Ledarskap för Sverige”, lämnar det ekonomiska ledarskapet en del att önska.
Enskilda förslag må spreta i de olika budgeterna, men det finns goda möjligheter för Allianspartierna att komma överens om en politik som är bra för Sverige.