Nyligen skedde ett bombdåd på en vårdcentral i Göteborg och en 85-årig kvinna skadades svårt. Motivet ska ha handlat om skuldindrivning. I samma byggnad fanns en skola.
I Skåne rapporterades fyra män ha slitit ut en 19-åring ur en bil och satt eld på honom med hjälp av tändvätska.
Brutaliteten är chockerande. Hur hamnade vi här? Varför begår människor sådana brott?
I Sverige har debatten kring brott länge påverkats av en generation kriminologer som, likt ett mantra, upprepat att brott har sin grund i socioekonomiska faktorer.
Det är märkligt att den myten kunnat överleva så länge just i Sverige. Vårt lands utveckling visar ju på något annat. Brottsligheten har blivit grövre samtidigt som vårt välstånd ökat. Allvarliga brott förefaller ha varit långt mindre utbredda då Sverige var fattigt. Statare och backstugusittare bildade varken gäng eller terrorceller, trots att de hade anledning att vara missnöjda med samhället.
Det är inte heller de människor med tuffast ekonomiska marginaler som begår brott i Sverige idag. Hur ofta hör vi om ett rån eller ett bedrägeri som utförts av en kvinnlig fattigpensionär?
En svensk kriminolog som inte ser socioekonomiska faktorer som de mest avgörande heter Per-Olof Wikström och är verksam i Cambridge. Wikströms i svensk kontext provocerande tes är att det inte är tillfället som gör tjuven, utan tjuven som tar tillfället i akt.
Wikströms teorier bygger på omfattande forskning om ungdomar och kriminalitet i England. Socioekonomi spelar en begränsad roll. Den stora majoriteten av barn som växer upp i fattigdom eller i utsatta områden blir inte kriminella. Mer avgörande är individens egen uppfattning om vad som är rätt och fel. Vem som blir kriminell handlar om moral och värderingar.
Varifrån får vi då ungdomar sin moraluppfattning? Jo, i sin sociala och kulturella kontext. Som individer fostras vi in i uppfattningar om rätt och fel. Våra föräldrar, lärare, kamrater och andra förebilder ger oss en bild av vad som är ett önskvärt agerande och vad vi ska skämmas för.
Att förebygga brott blir ur detta perspektiv en fråga om att identifiera miljöer där unga människor ges dåliga värderingar och sedan försöka bryta dessa värderingar och ersätta dem med alternativ.
Wikström har i intervjuer framhållit att skolan är samhällets bästa chans. Att komma in i familjer är nämligen svårt för samhället. Men skolan där barnen tillbringar mycket tid kan erbjuda en alternativ fostran. Genom förskola och skola kan barnen komma i kontakt med andra normer än de som finns i hemmet.
Därför är det nedslående att Sverige är det land i OECD där stök är mest utbrett i skolan. Problemen är dessutom värst i de områden där det finns mycket kriminalitet.
Men en ljusglimt är att det är lättare att påverka kulturen kring uppväxande ungdomar än att utplåna alla sociala och ekonomiska skillnader i samhället. Det har ju gått sådär – där det prövats.