Men de som i de flesta fall har både störst möjlighet och ansvar för att göra det är inte stat eller kommun, utan barnens föräldrar. Det är något som mer sällan nämns i politiska sammanhang, men som nu uppmärksammats av Moderaternas rättspolitiske talesperson Johan Forssell.
I en intervju med Expressen (31/12) förklarar Forssell att det inte finns några enkla politiska lösningar för att få föräldrar att göra sitt för att barn inte ska vara ute och bränna bilar eller råna andra barn. Men det kan åtminstone få några att tänka till om politiker även nämner föräldraansvaret, och inte bara talar om skärpta lagar och hårdare straff, menar Forssell. Och det finns en god poäng i det, även då resultaten inte kan formuleras i reformer med mätbara konsekvenser.
Vad föräldrarna gör är också en fråga många ställer sig då omyndiga personer är inblandade i brottslighet. Vet de om att deras barn är ute och exempelvis bränner bilar, och vad gör de i så fall åt det? Svaren brukar dessvärre vara knapphändiga. Inte sällan är det dessutom barn till föräldrar som är frånvarande eller i sin tur lever en kriminell livsstil.
Det finns dock gott om exempel där föräldrar helt uppenbart kunde ha gjort betydligt mer för att uppfostra sina barn i rätt riktning. Sommaren 2019 rapporterades om ett bostadsområde i Grums där relativt små barn, mellan åtta och tio år gamla, trakasserade och attackerade andra barn och även vuxna (Hem & Hyra 5/7). I det fallet framgick det att polisen hade försökt men inte lyckats prata med föräldrarna, eftersom de var nyanlända och inte kunde någon svenska. Det är i sig olyckligt, men det är tydligt nog att föräldrarna inte brydde sig tillräckligt mycket om vad barnen gjorde utanför hemmet.
Utöver okunnighet eller ovilja att veta vad ens barn gör finns mer subtila gester från föräldrar som kan normalisera en kriminell livsstil för ungdomar. I Brottsförebyggande rådets intervjustudie Skjutningar i kriminella miljöer (2019) berättar kriminella själva om hur föräldrar kunde hälsa på och prata med personer som ägnade sig åt brottslighet. Uppfattningen hos barnen blir då att kriminalitet inte är något konstigt, eftersom föräldrarna tycks acceptera det.
Visst finns det barn som blir kriminella trots föräldrars markeringar och tillsägelser, men det är många föräldrar som uppenbarligen kan göra mer. Kommuner och myndigheter kan informera om vuxnas ansvar och besluta om tvångsinsatser från socialtjänsten, men föräldrars uppfostran kan göra så mycket mer för att stoppa en kriminell bana. Politiken på rättsområdet handlar således inte bara om lagar och polisinsatser, utan också om att tydliggöra vikten av föräldraansvar.