Risken att Hagamannen ska begå nya brott bedöms som hög. Likväl släpptes han fri efter att ha avtjänat nio av de 14 år han dömdes till. Att regeringen ska göra en översyn av frigivningsreglerna är bra, det borde redan Alliansregeringen ha gjort. Det finns dock skäl att tro att resultatet inte kommer bli tillräckligt kraftfullt.
En fånge friges vanligtvis villkorligt efter att ha avtjänat två tredjedelar av ett tidsbestämt straff. Föreligger synnerliga skäl är det möjligt att göra avsteg från detta. Detta har i praktiken kommit att innebära att den som missköter sig under fängelsevistelsen riskerar sin villkorliga frigivning. Detta är i sig inte märkligt, utan vanligt förekommande även internationellt. Däremot är det anmärkningsvärt att en bedömd hög risk för återfall i brottslighet inte anses som synnerliga skäl.
Straffet är ämnat att tjäna flera syften. Samhället erhåller skydd från en människa som utgör ett hot mot resten samt erhåller en känsla av upprättelse. Den skyldige ska å sin sida genom att ta sitt straff ges en möjlighet att sona sitt brott. Utan det kommer resten av samhället att känna att personen i fråga alltjämt har en utstående skuld och inte går att lita på. Återinträdet blir därmed närmast ogörligt, oaktat den tidigare fängelsekundens ambitioner.
Ett tecken på detta är det stora antalet utdrag ur belastningsregistret som görs varje år. Det är inte längre något som förekommer endast i särskilt känsliga yrken utan blir allt vanligare även på andra områden. Nog kan en helt ny moral plötsligt uppstått som innebär att den som begått ett brott är evigt förtappad. Mer sannolikt är att den samhälleliga moralen är intakt, med den skillnaden att straffen inte längre upplevs motsvara de brott som begås.
Justitieminister Morgan Johansson (S) meddelade i tisdags att regeringen har påbörjat en översyn över frigivningsreglerna. Det är glädjande. Dessvärre lär det inte räcka för överbrygga avståndet till den allmänna rättsuppfattningen.
Riksdagen gjorde 26 mars i år ett tillkännandegivande där regeringen uppmanades att reformera just reglerna för villkorlig frigivning. Då gällde det dock specifikt reglerna för de som har återfallit i likartad brottslighet. Tillkännagivandet gick ut på att återfallsbrottslingar ska avtjäna minst tre fjärdedelar av sina tidsbestämda straff, en ökning med åtta procent av strafftiden. Den moderatledda majoriteten kan inte sägas ha stått för mycket hårdare tag mot kriminella. Ändå valde S, MP och V att reservera sig då de menade att ”dagens regler om villkorlig frigivning är väl avvägda”.
Förhoppningsvis har regeringspartierna på allvar ändrat sig i den frågan de senaste fyra månaderna. Då kanske ett verkningsfullt förslag presenteras nästa år. Ville regeringen verkligen upprätta allmänhetens förtroende för rättsväsendet skulle den dock göra en större översyn också av strafflängderna. En sådan reform skulle ha brett folkligt stöd, sannolikt går det dessutom att finna stöd för detta även i riksdagen.