Regeringens uppsatta mål om fler utbildade inom bristyrkena lärare, förskollärare, vårdpersonal och ingenjörer har inte nåtts ens till hälften, och i vissa fall har de berörda utbildningarna sett färre antagna än förut. Det blir än tydligare att problemet inte är antalet utbildningsplatser – unga läser helt enkelt hellre andra utbildningar.
S högskolepolitiska drivkraft brukar vara att utbildning ska vara för alla. De utökade platserna skulle därför innebära ”fler möjligheter” till studier och att fler ”ska kunna” studera. Retoriken är förutsägbart socialdemokratisk eftersom det finns ett tydligt offer, en diffus grupp av unga som ska ha stängts ute från utbildning och därav skapat en brist. Framställningen klingar falsk när Sveriges unga har alla möjligheter att studera vidare. Allt de behöver är högskolebehörighet.
Problemet har snarare varit att många unga inte vill läsa till lärare, sjuksköterska eller förskollärare, och att platser därför fått stå tomma eller antagningskrav sänkts. Det finns även andra problem, men enligt Riksrevisionen är för få sökande ett av de största. I stället är psykolog, jurist och läkare de mest populära utbildningarna. Kanske ligger svaret i Generation Y:s självförverkligande och Generation Z:s önskan om ekonomisk stabilitet.
Ty de yngre generationerna har fostrats till att det så kallade ”kallet” inte finns. Människor är inte förutbestämda för något särskilt utan formar sin egen framtid utifrån jaget. Där sammanstrålar många unga i att de högbetalda och statusfyllda yrkena är något eftersträvansvärt. Detta blir desto mer eftersträvansvärt när de vårdande och utbildande yrkena gång på gång vittnar om ogynnsamma arbetsvillkor.
Historiskt sett har arbeten inom vård och utbildning ansetts vara mångas kall. Denna syn har motiverat lägre löner för dessa yrkesgrupper, och därför har vård och utbildning som kall aktivt motarbetats i modern tid. Nu tävlar istället lärar- och vårdyrkena på samma premisser som vissa andra yrken, där lön, karriärvägar och status blir det centrala. Oavsett om man vill det eller inte, är det en tävling dessa yrken inte kommer vinna. Åtminstone inte under lång tid framöver.
Därför finns det ett behov av att återuppta samtalet om människors kall. För många lärare och sjuksköterskor innebär arbetet att offra något för andra människor. Ett offer kan aldrig kompenseras av högre lön eller bättre rykte. Det behöver komma från människan själv, där kallet kan ge det en djupare mening. Djup mening kan i sin tur ge yrkena högre status. Under tiden bör man minimera det påtvingade offrandet genom att se över arbetsvillkoren som leder till att många slutar.
Genom att ta bort vård- och utbildningsyrkenas särställning har man avväpnat dem i konkurrensen med andra utbildningar när unga ska välja väg. Att utgöra kall med djup mening är inte dessa yrkens svaghet. Tvärtom är det deras styrka.