Och de hjärtesorger som tyngde Fröding, fortsätter att belasta mången axlar. Det är, precis som August Strindberg har formulerat det i pjäsen Ett drömspel, synd om människorna.
Att vissa inte lyckas hitta en partner är också något som under senare tid har upphöjts till ett politiskt samhällsproblem. En debatt som kretsar kring så kallade incels – det vill säga män som lever i ofrivilligt celibat och haft liten eller ingen relation med en kvinna – har rasat på de stora tidningarnas kultursidor. Och på sociala medieplattformen Twitter rök nyligen två riksdagsledamöter ihop i frågan.
Incels beskrivs som roten till allt ont. Deras sexliv, eller snarare den totala avsaknaden av det, ges stor uppmärksamhet.
Bilden som målas upp är den av en grupp förlorare, som är en fara för samhället. Det är dessa som i sin ilska radikaliseras, i IS eller nazistorganisationer. Det är dessa bortvalda arga män som befolkar samhällets botten, där arbete och ett meningsfullt sammanhang saknas.
Problemet som beskrivs är inte utan koppling till verkligheten. Det är ingen stabil grund för ett samhälle att ha ett stort överskott av män utan sysselsättning och partner. Snarare är det en krutdurk. Men till vilken grad är det egentligen en politisk fråga?
I dag har vi en dragning åt att klassa allt som politik. Författaren Johan Hakelius beskrev det i sitt sommarprat (2017) som att ”år för år ersätter vi alla sfärer med de enda två vi begriper – pengar och politik”. Det är en farlig utveckling. Sex är inte politik.
Däremot är politiken inte helt utan ansvar för att det finns ett växande problem med incels även i Sverige. Under många år har det bedrivits en migrationspolitik som resulterat i ett betydande inflöde av unga män. Exempelvis bestod gruppen av så kallade ensamkommande barn till över 90 procent av män.
För första gången är nu männen fler än kvinnorna i Sverige. I de grupper som är i parbildande ålder är det ett underskott på runt 100 000 kvinnor.
Att ett växande antal män går utan både jobb och partner pekar också på skolans misslyckande. Skolan ska vara en möjliggörare för klassresor, men för personerna som inte klarar utbildningen riskerar den att bli en brännmärkning för livet. Det utanförskap som kommer med att stå utanför arbetsmarknaden smittar även till äktenskapsmarknaden – om uttrycket hämtat från ekonomin ursäktas. Att sakna jobb betyder ofta färre sociala kontakter och begränsade ekonomiska möjligheter. Det påverkar direkt chanserna att träffa andra och underhålla relationer. Och vare sig vi vill eller inte är social status en viktig faktor i parbildningen. Kvinnor tenderar att gifta sig med män med minst lika hög lön och social status.
Politiken har ett visst ansvar för att det finns incels, men det kan begränsas genom utbildning och åtstramad migrationspolitik. Sedan går gränsen för det offentliga. Resten ligger på de enskilda människorna.