Det politiska året har sina ritualer och traditioner. En av kalenderårets första begivenheter är Folk och försvars årliga rikskonferens i Sälen. Där samlas i dagarna landets ledande försvarspolitiker för samtal om svensk säkerhetspolitik.
Från en tillställning för entusiaster och försvarsanställda, har det med åren blivit till en nationell angelägenhet. Numera är pressrummet fyllt till bredden och orsaken är uppenbar. Rysslands krig mot Ukraina och orättfärdiga annektering av Krimhalvön visar att militära konflikter inte tillhör historien. Krig är åter en fråga för närområdet och den ukrainska krutdurken kan i den värsta av världar rulla ned i Östersjön.
Säkerhetspolitik har således blivit politiskt valvinnarstoff och yrvaket har partierna börjat tala om det ryska hot som expertisen varnat för sedan Georgienkriget 2008.
Diskussionerna om försvarsanslag är många. Säkerhetspolitikens obestridliga elefant i föreläsningssalen är emellertid Nato. Särskilt sedan den nyvalda moderatledaren Anna Kinberg Batra, under sitt första anförande som partiordförande i lördags, deklarerade att det är hög tid att närma sig försvarsalliansen. Därmed blir pressen på regeringen stor, eftersom fyra av Decemberöverenskommelsens sex partier förordar en Natoutredning. Men utrikesministern tvekar.
Margot Wallström menar att hon förvisso inte är emot Nato. Allt måste kunna diskuteras och under tisdagen har hon kallat allianspartierna till möte i Sälen. Många ser det som en öppning, men det finns anledning att tvivla. Utrikesministern menar, likt Fredrik Reinfeldt, att beslutet är avhängigt Finland. Därför menar hon att en utredning bara riskerar att sända olyckliga signaler om den svenska alliansfriheten till våra samarbetspartner i omvärlden (Expressen 12/1).
Uttalandet är intressant. Är det möjligen vår partner, Nato-landet USA som skulle finna en utredning olycklig? Eller är det Nato-landet Tyskland, Nato-landet Norge, eller varför inte något av de Nato-anslutna länderna i Baltikum? Det finns kort sagt ingen annan ”partner” än Ryssland som skulle finna ett svenskt medlemskap i den transatlantiska försvarsalliansen olyckligt. Och så länge den ryska federationens ledare går under namnet Vladimir Putin, är det som upprör den ryska regimen med största sannolikhet gott, rätt och eftersträvansvärt.
Därför är utrikesministerns ambivalenta hållning anmärkningsvärd. Dels för att det nordiska försvarssamarbete socialdemokratin förespråkar inte kan tillgodose försvarsbehoven. Dels för att det bara är ett i raden av exempel där utrikesministerns moraliska kompass felar, tillsammans med sådant som oviljan att kalla den Islamiska Statens illdåd för folkmord och det ökända erkännandet av Palestina.
Vilsenheten vittnar om att den tredje ståndpunktens utrikespolitik fortfarande hemsöker S. Det vill säga tiden då den socialdemokratiska enpartistaten utgjorde den, i det verkställande utskottets ögon, förnuftiga mittenpositionen mellan Öst och Väst.
Att den tredje ståndpunktens utrikespolitik fortfarande är viktig för den socialdemokratiska självbilden är en sak. Men knappast finns det något moraliskt högburet, storsint eller förnuftigt med att tacka nej till den enda försvarsallians som i dagsläget kan garantera rikets säkerhet, med hänvisning till att det kan förarga en ej namngiven kollega i Kreml.
Wallström har på oroande kort tid skamfilat det goda rykte som byggdes under Carl Bildt. Med sin otydliga säkerhetspolitik äventyrar utrikesministern även svensk försvarsförmåga. Man kan bara hoppas att hon anländer till tisdagens möte med insikten om att vi sedan länge befinner oss bortom den tredje ståndpunktens sekel.