Hur går det för de människor som invandrar till Sverige? DN försöker besvara frågan genom att följa de som förlänades permanent uppehållstillstånd i Sverige 2004, 24 567 personer för att vara exakt (DN 4/3).
15 750 är fortfarande folkbokförda i Sverige. Det är dessa som tidningen har kartlagt. Resultaten är slående så till vida att de bekräftar bilden av en integrationspolitik som till stora delar misslyckats.
För att lyfta några av granskningens mest anmärkningsvärda exempel har gruppen asylinvandrare – 3 928 individer – det fortfarande svårt efter tio år i Sverige. Färre än hälften tjänar över 13 000 kronor i månaden, vilket kan ställas mot den samlade befolkningens medianinkomst på 23 700 kronor. Till följd av den låga inkomsten har 31 procent av hushållen mottagit någon form av ekonomiskt bistånd, i huvudsak försörjningsstöd. Dessutom har hela 15,5 procent av denna grupp dömts för någon form av brott.
Ser man i stället på den lilla gruppen arbetskraftsinvandrare – 153 personer – framträder en helt annan bild av invandringen. Dessa är välutbildade, har en medianinkomst på imponerande 45 000 kronor i månaden och endast 2,6 procent av dem finns representerade i brottsregistret. Dock utgör de en närmast försumbar del av antalet uppehållstillstånd.
Statistiken visar att det inte går att tala om invandring i generella termer. Asylinvandring innebär betydligt större utmaningar än för de länder som i stället inriktar sig på arbetskraftsinvandring. Det finns förstås många goda moraliska argument för asylinvandring av dagens mått till Sverige. Men moralen kan inte ensam bära de kostnader och inte minst de sociala problem som kommer med den.
Det är inte acceptabelt att människor vare sig blivit en integrerad del av samhället eller arbetsmarknaden efter ett decennium i landet - det måste till reformer. Frågan är bara vilka reformer man kan förvänta sig av den nuvarande regeringen.
Arbetsmarknadsminister Ylva Johansson (S) kritiserar tidigare regeringar för den misslyckade integrationen. S borde inte låtit kommunerna ansvara för integrationen och berömmer alliansregeringens beslut att i stället överlåta ansvaret till Arbetsförmedlingen. Dock kritiserar hon, förvisso med rätta, det havererade systemet med etableringslotsar. Man kan dock undra hur hårt man bör ta kritik från en regering som bestämt sig för att avveckla integrationsministerposten, särskilt eftersom dess egna förslag för förbättrad integration inte är särskilt övertygande.
Arbetsmarknadsministern vill nämligen inbjuda fack och näringsliv till samtal för hur man kan utveckla ”snabbspår” för nyanlända till arbetsmarknaden. Vad det innebär framgår inte, men man kan tänka sig att det mynnar ut i konstruktioner likt etableringslotsarna. Det vill säga reformer som förutsätter att nyanlända behöver vägledning och inte kan integreras av egen kraft om det bara skapas verkliga förutsättningar för människor utan utbildning, språk eller nätverk att etablera sig på arbetsmarknaden.
En sant fungerande integrationspolitik förutsätter trots allt en arbetsmarknad där nyanlända får möjlighet till självförverkligande – och inte minst att göra rätt för sig – helt utan hjälp av subventioner från ett politiskt etablissemang som hittills misslyckats med att utforma en trovärdig lösning på integrationsproblematiken.