Ansvarsområden verkar vara till för att överträdas, i alla fall inom det offentliga. Ett uttryck för det är den nyligen slutna överenskommelsen mellan regeringen och Vänsterpartiet. Från och med höstbudgeten ska två miljarder kronor årligen gå till landstingen och regionerna för att ”förbättra personalsituationen, utveckla arbetsmiljön och vidareutbilda personalen”.
När vårdpersonal ofta har en tuff arbetssituation och det är svårt att rekrytera kompetent personal är det bra att politikerna agerar. Problemet är att det är fel politiker som gör något.
Personalsituationen inom regioner och landsting är inte regeringens ansvarar. I stället är det en fråga för – tro det eller ej – de ansvariga politikerna i landets regioner och landsting. Att den rödgröna regeringen och Vänsterpartiet gör ett stort nummer av att det ska satsas på vården är på sätt och vis ett underkännande av deras egna partikamraters förmåga i region- och landstingsstyrelser.
Sedan är frågan hur mycket uppmärksamhet som ska ges till regeringens satsning – i vårdsammanhang är två miljarder kronor närmast växelpengar. Samtidigt är de två personalmiljarderna uttryck för de offentliga aktörernas växande oförmåga att ägna sig åt det de ska göra.
Ta Polisen som exempel. Den är statlig och saknar inte direkt problem men däremot resurser. Men i stället för en storstilad satsning på att stärka Polisen slänger sig regeringsföreträdare med riktade personalsatsningar mot vården och skolan. Områden som landsting och regioner respektive kommunerna har ansvaret för.
Resultatet av krisen och resursbristen inom polisen får sedan effekten att kommuner över hela landet nu anställer mängder med väktare för att säkra tryggheten. En lösning som innebär ett typ av smyginförande av kommunal polis och flyttar delar av statens funktioner till kommunerna. Dessutom innebär det att kommunerna har än mindre pengar att lägga på lärarlöner varför staten återigen kommer att gå in med mer pengar. Det tar aldrig slut.
Något annat som är märkligt hanterat är den statliga ersättningen till kommunerna för mottagandet av ensamkommande migranter – som staten har finansieringsansvar för. De senaste åren har kommunerna överkompenserats av staten. Men när reglerna ändras från och med den första juli minskas ersättningen och plus lär bli till minus för kommunerna. Även de ekonomiska riskerna för trögheter i att ställa om systemet flyttas till kommunerna.
Om ansvarsområdena mellan stat, landsting och regioner samt kommuner fortsätter överträdas i den nuvarande takten lär en växande andel resurser gå förlorade i administration och effektivitetsförluster.
Staten, regioner och landsting samt kommuner har uppdelade ansvarsområden av en anledning. Det är dags att hedra gränserna mellan det offentligas olika delar innan det blir en gröt av alltihop.