Allan Widman (FP) stormande under måndagen ut från de förhandlingar mellan regering och opposition som ska avgöra försvarets inriktning 2016–2020. Utfallet av den minst sagt försenade dragkampen ska presenteras i en ny försvarsbudget vilken riksdagen ska ta ställning till innan sommaruppehållet (DI 14/4).
Orsaken till sortin är att regeringen inte ens är i närheten av att tillmötesgå oppositionens krav på höjda försvarsanslag. Socialdemokraterna vill höja anslagen med sammanlagt sex miljarder kronor de fyra kommande åren. Folkpartiet vill att anslagen i stället höjs med 17 miljarder kronor, vilket är den summa som efterfrågas av såväl Riksrevisionen som Försvarsmakten. De övriga allianspartierna stannar emellertid kvar vid förhandlingsbordet. Moderaterna förespråkar nämligen en mer modest anslagshöjning om tio miljarder kronor och hoppas, likt de övriga allianspartierna, få till stånd en förutsättningslös utredning om ett svenskt Nato-medlemskap.
Folkpartiet ska ha all heder för att man säger nej till regeringens skambud och det är bara att beklaga att fler allianspartier inte följer partiets exempel. De kvarvarande allianspartierna kan dessutom vänta sig att bli överkörda. Statsministern deklarerade så sent som i veckan att det inte kommer att bli någon utredning om den transatlantiska försvarsalliansen och om anslagen höjs så kommer äran inte att tillfalla den borgerliga oppositionen.
I att bedriva borgerlig politik ingår att slåss för en försvarsmakt så pass stark att regeringen kan upprätthålla sin skyldighet att skydda svenskarna från yttre hot och att som alliansparti låta bli är inte bara att missbruka sitt riksdagsmandat eller att äventyra rikets säkerhet, man går dessutom miste om möjligheten att den som slutligen kryper till korset blir Löfven.
För vad hade hänt om samtliga allianspartier vänt försvarsförhandlingarna ryggen? Löfven hade då tvingats förhandla ensam med Vänsterpartiet och Miljöpartiet, vilket knappast hade lett till någon vidare upprustning. Men med tanke på att försvarsfrågan blivit en av allmänhetens mest prioriterade kan man undra om det ens hade varit möjligt att presentera anslag som inte tar seriös hänsyn till hoten från Ryssland? Troligen hade det blivit för mycket för den socialdemokratiska högerfalang som styr partiet och situationen hade blivit ohållbar för försvarsminister Peter Hultqvist (S). Därför hade regeringen troligen inte haft något annat val än att åter söka samarbete med de borgerliga partierna och då hade statsministern varit den som kommit med mössan i hand, vilket hade gett allianspartierna goda möjligheter att driva försvarspolitiken i oppositionens riktning.
Men det är väl så det har blivit med Alliansen. I regeringsställning kunde man inte bedriva borgerlig politik eftersom man hade makten och nu säger samma partier att de inte kan bedriva borgerlig politik eftersom de sitter i opposition. Oppositionen är beklämmande konflikträdd och det främsta beviset ser vi inte minst nu på onsdag när regeringens budgetproposition passerar riksdagen med hjälp av Alliansen.
Jan Björklunds (FP) ryggrad i försvarsförhandlingarna blir därför en klen tröst för borgerliga väljare som suktar efter en stridbar opposition.