Att granska offentliganställdas bisysslor är av högsta vikt för att myndigheter ska behålla medborgarnas förtroende och för att skattemedel inte ska hamna i fel fickor.
I vintras kunde man läsa om hur en anställd jurist på Skatteverket i Västervik slutat sin anställning. Relativt omgående därefter bedrev personen en rörelse som juridiskt ombud till en organisation, vilken han som anställd hade haft som uppgift att granska. Och som enligt Skatteverket och Polisen var en del av Hells Angels. Samtidigt med sin juriströrelse innehade personen en anställning på en central plats i kommunens förvaltning. Kommundirektören kommenterade vid denna tid att regelverket inte tillät begränsningar av liknande sidouppdrag, men att kommunen kunde påtala att de är olämpliga. Juristen avslutade kort därefter det enskilda uppdraget för organisationen. (VT 170120 samt 170125).
När revisionsföretaget Pwc år 2014 gjorde en undersökning i Sundsvalls kommun visade sig antalet registrerade bisysslor i Bolagsverkets register vara många gånger högre än antalet som uppgivits inom kommunens förvaltningar. Vidare fann man 46 olika bolag där kommunens anställda hade bisysslor och som kommunen samtidigt hade som leverantörer och betalade ut pengar till. Detta påvisar den höga risk för vänskapskorruption som finns i kommunerna, när uppgifter om bisysslor inte lämnas in och kontrolleras.
Västerviks kommunrevisorer initierade en oberoende granskning av arbetet kring bisysslor. Den presenterades i kommunfullmäktige i förra veckan. I korthet ger undersökningen kommunen godkänt avseende fastställda riktlinjer, men påpekar att de kan efterlevas bättre.
För att kommuner ska behålla förtroendet är det av vikt att inte bara kommunen utan också media och enskilda medborgare tillåts granska de bisysslor som kommunens makthavare och beslutsfattare uppger. Men i kommunens riktlinjer kring bisysslor står en generell skrivning om att inlämnade uppgifter om bisyssla ska betraktas som arbetsmaterial och inte utgöra allmän handling. Det lägger ett hinder för offentlig insyn. I en formulering med tveksam juridisk grund.
I Arbetsgivarverkets skrift om bisysslor diskuteras vissa skydd för arbetstagaren att tvingas uppge bisysslor. Regeringsformen har ett allmänt skydd mot att tvingas uppge politiska, religiösa och kulturella åskådningar. Vidare förs en diskussion kring integregritetsaspekten och om den anställdes upplysningsplikt är förenlig med Europakonventionens skydd för privatlivet. Men här landar Arbetsgivarverket i den nyktra slutsatsen att det som rör privatlivet inte är att betrakta som bisyssla. Och att en syssla som påverkar allmänhetens förtroende för den offentliga institutionen inte är att betrakta som privat i Europakonventionens mening.
Arbetsmiljöverket nämner inget som styrker uppfattningen att inlämnade uppgifter om bisysslor inte skulle utgöra allmänna handlingar. Kommunens riktlinje kan härröra från en vägledande dom (RÅ 2004:49), vilken avslog en begäran om att ta del av en pågående insamling av uppgifter om bisysslor. Den ger myndigheten rätt att betrakta hela insamlandet av blanketter (vilket skedde vid ett och samma tillfälle) som ett enda ärende och att den allmänna handlingen uppstod först när undersökningen om bisysslor var klar.
Domen ger dock inte rätt att betrakta löpande insamling av bisysslor som ett enda ärende. Inte heller att dokumenten som hör till varje ärende ska betraktas som arbetsmaterial när ärendet väl är avslutat. Det motsatta förhållandet står uttryckligen i domen. ”Blanketterna [om uppgivna bisysslor] är således att anse som upprättade - och allmänna handlingar - först när ärendet har slutbehandlats.”
När en insamling om bisysslor är genomförd och undersökningen kring eventuella otillåtna bisysslor är klar ska således blanketterna betraktas som offentlig handling. Kommunen bör justera denna skrivning i sina riktlinjer. Om de inte gör det vore det intressant, för att inte säga nödvändigt, att testa förfarandet rent juridiskt.