Angus Deaton, som i veckan fått ekonomipriset till Alfred Nobels minne, har bidragit med viktig nationalekonomisk kunskap genom att studera inkomster och konsumtion på individ- och hushållsnivå.
Ett exempel är att hans forskning vederlagt teorier om den så kallade fattigdomsfällan. Enligt denna teori så fastnar länder i fattigdom då låga inkomster leder till lågt kaloriintag, vilket i sin tur gör att individerna inte har energi nog för att höja sina inkomster. Denna teori talar för att ge rent livsmedelsbistånd till fattiga länder för att skapa möjligheter för tillväxt. Deatons forskning på hushåll styrker antagandet att låga inkomster leder till lågt kaloriintag, men inte att lågt kaloriintag leder till låga intäkter och fattigdom.
Rent livsmedelsbistånd är därför inte att föredra för att minska fattigdom. Förutom att det är ineffektivt, bidrar bistånd med varor ofta till att förstöra den lokala marknaden och produktionen av livsmedel. När det finns billiga eller kostnadsfria varor tillgängliga finns inga incitament att köpa eller producera varor på den lokala marknaden. Ogenomtänkt bistånd förstör ofta på detta sätt lokala marknader, vilka svårligen byggs upp igen, och landet fastnar i ett beroende av bistånd. Deaton själv har uttryckt att vi ska sluta med bistånd eftersom det ändå sällan leder till något gott.
Det som leder till bättre välstånd i utvecklingsländer är fri handel, möjligheter till lån, samt politiska reformer som ger individer förutsägbarhet och mänskliga rättigheter inklusive äganderätt. Att ge bort en procent av vår statsbudget i bistånd kan ge oss känslan av att vara en humanitär stormakt. Men den känslan är en illusion om vi engagerar oss i projekt som gör mer skada än nytta. Då är det bättre att lägga hela biståndsbudgeten på katastrofbistånd. Dels i syfte att minska extremt lidande vid katastrofer, men också för att minska skadeverkningarna på landets ekonomi efter en katastrof.
Det vore också bättre att lägga pengarna på att hjälpa människor på flykt från krig och terror, i flyktingläger eller genom att ta emot asylsökande i Sverige. Därmed inte sagt att det är klokt att på kort tid omfördela medel från bistånd till flyktingmottagning, som regeringen gör nu. Åtminstone inte om vi vill fortsätta med biståndsverksamheten utomlands. Många verksamheter kräver förutsägbarhet och kontinuitet för att överleva. Men på sikt bör vi fokusera vårt bistånd där det gör mest nytta. Rädda liv vid extrema situationer. Och bidra till utveckling i fattiga länder genom handel, mikrokrediter och stöd till reformer.
Vi kan översätta dessa insikter till ett nationellt och lokalt plan. För tillväxt och utveckling bör vi främst fokusera på att inte stå i vägen för individer att starta och expandera företag. Och ge dem möjlighet att misslyckas. Vi bör inte ge bort resurser till företag, men öka möjligheterna till krediter. Vi bör också vara försiktiga med att på förhand försöka avgöra vilka företag som blir livskraftiga. Det kan både regeringen och lokala aktörer lära sig av.