Ett exempel: I en debattartikel om koranbränningarna skriver Ärkebiskop Antje Jackelén att ”den som reagerar med våld sänker sig till bokbrännarens nivå”.
Men skulle det verkligen vara lika illa att förstöra en bok – tryckt i miljoner upplagor – som att försöka slå sönder en människa som är oersättlig? Ärkebiskopens debattinlägg har flera sådana dunkla glidningar. Yttrandefriheten är viktig men det finns många perspektiv: att bränna en bok beskriver hon som motsatsen till yttrandefrihet, och att använda yttrandefriheten omdömeslöst ”kan vara brottsligt”. (UNT 14/5)
Ett annat exempel: Biskopen i Göteborg, Susanne Rappman, skriver på stiftets hemsida och kallar koranbränningarna för ”islamofobiska hatattacker” som hindrar muslimer från att ”leva värdiga liv”. Det är precis den retorik våldsbejakande islamister brukar använda. Om yttrandefriheten skriver Göteborgsbiskopen att den visserligen är omistlig, men om den används ”för att så hat och splittring” missbrukas den och hotar religionsfriheten.
Kort sagt, yttrandefrihet är bra så länge den inte förargar någons religion. Då hotas religionsfriheten och yttrandefriheten övergår till hat och fobi som borde göras brottsligt.
Biskoparnas krypskytte på yttrandefriheten för tankarna till debatten efter mordet på Samuel Paty. Det var den franske läraren som halshöggs utanför sitt klassrum efter att han visat en karikatyr av profeten Muhammed. Kort efter mordet intervjuades Frankrikes ambassadör till Sverige, Etienne de Gonneville, i SVT Agenda. Ambassadören fick frågan om Frankrike inte borde känna respekt för att många muslimer kände sig stötta av Muhammedkarikatyrer.
Ambassadören svarade att frågan inte hörde dit. Att förolämpa eller häda mot en religion var inte ett brott i Frankrike. Det viktiga i sammanhanget var att en lärare hade mördats.
Det är just den skiljelinjen vi måste hålla i huvudet också när det gäller Paludan. Enligt svensk lag begår han inget brott när han bränner en helig skrift. Det gör däremot de som försöker angripa honom. I Sverige finns ingen hädelselagsstiftning. Den som hädar och smädar religioner är skyddad av lagen. Om vi tappar den distinktionen, och börjar falla in i en diskussion om vem som känner sig mest upprörd, då är vi ute på djupt vatten. Och här finner vi tyvärr Svenska kyrkans biskopar.
Till de kyrkliga företrädarnas försvar ska sägas att de går en svår balansgång. Det får inte framstå som att det råder en konflikt mellan religionerna. Men det måste gå att uttrycka utan att ifrågasätta yttrandefriheten. Några församlingar i Svenska kyrkan lyckas alldeles utmärkt. I Trollhättan skriver församlingen till exempel att man tar starkt avstånd från en kränkande handling och känner solidaritet med muslimska systrar och bröder. Se där! Klart och tydligt, utan att börja relativisera yttrandefriheten.