Glöm Barbie Girl, Macarena och till och med Sommaren är kort. Vår moderna sommarplåga är inte glättiga poplåtar utan bilbränder. Med ett urverks precision synes de dyka upp varje sommar.
Värst är det i Malmö. Under natten till fredagen brändes 16 bilar i staden, natten till i dag ytterligare 13. Men problemet är inte förbehållet Malmö allena. Alltifrån Stockholmsförorter som Husby till mindre orter som bland annat Vingåker drabbas av ligisternas pyromaniska förakt för andras egendom.
Försäkringsbolagen talar om höjda bilförsäkringspremier i framtiden för människor som bor i områden med särskilt hög bilbrandsrisk. Det är inte orimligt. Det visar också vilka som främst drabbas av busets framfart: De vanliga människor som bor i områdena och försöker leva ett vanligt liv.
De som till slut kanske inte har råd med bilförsäkring och får leva på hoppet, eller de som måste lägga ned sin affärsverksamhet efter att ha fått den vandaliserad. De som är rädda för gängen som styr men inte vågar ringa Polisen, och som dessutom vet att inget skulle hända om de gjorde det.
Det är ett hån mot dessa människor att staten har dragit sig undan från de här områdena. Likaså att debattörer och politiker har mage att påstå att det är segregation eller fattigdom som är orsaken till bränderna.
Det må vara ett bekvämt argument för att flytta fokus från en obekväm fråga, men om det vore sant skulle mer än en liten minoritet av de boende engagera sig i vandalismen. En mer relevant orsak är att nästan ingen som begår något av dessa många brott straffas för det.
Polisen i Malmö har hittills gripit en misstänkt för den grova skadegörelsen. Trots det fortsätter bränderna, som dessutom anläggs i helt olika delar av staden. Det tyder på att flera gärningsmän kan vara inblandade.
Vad som sker efter gripandet är lika viktigt. Två tonåringar som nyligen besköt en polishelikopter med en grön laserstråle greps samma natt misstänkta för bland annat försök till misshandel och grovt luftvärnssabotage. Det rör sig således om allvarliga brott. De släpptes dock på fri fot några timmar senare av åklagaren.
Det är en orimlig ordning. Inte för att tonåringar bör behandlas som medelålders yrkeskriminella, utan för att allvaret i deras agerande måste markeras. Såväl för gärningsmännens egen skull som för övriga ungdomars.
När småkriminella ungdomar exempelvis kan bränna bilar ostraffat är det inte bara de som uppmuntras i sitt agerande. Det är även andra unga som tar intryck. De märker att det inte finns någon risk förknippad med att bryta mot lagen. Det är en ond spiral som leder människor in på brottets bana.
När till exempelvis närmast epidemiska bilbränder blir ett faktum är det viktigt att gärningsmännen grips och åtalas. Det är avgörande att straff delas ut. Samhället måste befästa sin position och bevisa att det inte lönar sig att begå brott och att det inte accepteras.
Annars kommer det inte att upphöra. Och för de boende i de utsatta områdena kommer somrarna bara att kännas längre och längre.