Innan spaden sätts i marken måste alla frågetecken vara uträtade. Att Riksrevisionen nu (21/11) kritiserar projektet till den grad att den råder regeringen att inte ta nya beslut i ärendet visar att det krävs ett rejält omtag.

Den kritik som Riksrevisionen levererar i sin färska granskningsrapport är dräpande. Bygget av höghastighetsjärnväg mellan Stockholm, Göteborg och Malmö skulle vara det största finansiella åtagandet för svenska staten i modern tid. Trots det har inte planeringen följt de riktlinjer som riksdag och regering har ställt sig bakom kring infrastrukturprojekt – att det ska undersökas om andra mindre kostsamma åtgärder kan lösa problemet.

Kostnadsberäkningarna är överhuvudtaget osäkra. År 2003 var bedömningen att höghastighetsjärnvägen skulle gå loss på 50 miljarder kronor. Nu är prislappen 250 miljarder kronor. Vad den slutgiltiga kostnaden blir är det fortfarande ingen som vet, enligt Riksrevisionens granskare.

Erfarenheterna från andra stora järnvägsprojekt visar också att pengarna lätt rinner iväg. Bygget av Botniabanan skulle kosta elva miljarder kronor, men landade till slut på 26 miljarder kronor. Och som om det inte vore nog konstaterade Riksrevisionen att samhällseffekterna av Botniabanan uteblev. Det är en fara som finns när det ska byggas spår för snabbtåg. Finanspolitiska rådet dömde redan år 2016 ut investeringen i höghastighetsjärnvägen som samhällsekonomiskt mycket olönsam.

Att ett gigantiskt projekts kalkyler och beräkningar är rättvisande bör även förespråkarna för projektet sträva efter. Motsatsen vore ytterst märklig. Beslutsfattare som inte kräver ett korrekt beslutsunderlag underkänner sig själva för uppdraget. Så trots att Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Centerpartiet och Liberalerna har enats om att det ska byggas nya stambanor för höghastighetståg vore det enda rimliga att projektet nödbromsas och utreds på nytt.

Det är i sammanhanget viktigt att påpeka att ett omtag i snabbtågsprojektet inte behöver innebära att det skrotas. Om Sverige överhuvudtaget ska satsa på höghastighetståg är en i grunden annan fråga. Det som Riksrevisionens granskning pekar på är ett problem, där den politiska konflikten borde vara ytterst liten. Den handlar om hur beslut underbyggs. Ska beslutet om Sveriges största infrastrukturprojekt i mannaminne baseras på bristfälligt underlag eller ej?

Den politiker som tycker att ett okänt antal hundra miljarder ska spenderas på ett projekt vars alternativ är outredda och samhällsnytta svajig framstår som ansvarslös. Medborgarnas enda möjlighet att utvärdera de folkvaldas beslut är att dessa är utredda så att alternativ och konsekvenser kan överblickas.