Maria Björk Hummelgren bjöd nyligen sina läsare på en läsvärd intervju med Finn Bengtsson (Corren 13/5). Det vill säga den moderata riksdagsledamoten som blivit ett slags informell ledare för den växande oppositionen mot Decemberöverenskommelsen (DÖ).
Bengtsson menar att hans motstånd inte var givet. Hade partiet bara förankrat överenskommelsen med riksdagsledamöterna, likt man till exempel gjorde i Folkpartiet, hade han troligen agerat annorlunda.
Partistyrelsen har enligt densamme bakbundit riksdagsledamöterna och kört över deras lika individuella som grundlagsskyddade mandat, i och med DÖ. Men överenskommelsen har också bakbundit den nya ledaren Anna Kinberg Batra och ansvarig för situationen, det är enligt Bengtsson Fredrik Reinfeldt.
De hårda orden har knappast utdelats utan mothugg. I riksdagsgruppen finns det enligt Bengtsson en del unga manliga ledamöter som vill ha ”guldstjärna” av Kinberg Batra och därför inte drar sig för att öppet kalla honom dum i huvudet under interna möten.
Samtidigt kan man fråga sig vad han har att förlora. Bengtsson har enligt egen utsago påbörjat sin sista mandatperiod och motvalsandet har knappast varit lönlöst. En överväldigande majoritet av länsförbundet ställde sig bakom Bengtsson – Östgötamoderaterna kräver att DÖ rivs upp på partistämman i höst. De är inte heller ensamma. Var tredje länsförbund har föreslagit motioner med mål att kasta överenskommelsen på sophögen och den kommer onekligen att vara stämmans stora stridsfråga. För många moderata gräsrötter har DÖ blivit en symbol för det toppstyre som under lång tid kritiserats för att ha passerat det rimliga.
Kinberg Batra har också visat tecken på lyhördhet inför kritiken. Förvisso försvarar hon fortfarande själva överenskommelsen, men har på senare tid lyft hotet om misstroendevotum i allt hårdare ordalag. Nu senast för att regeringen ska följa det hundratal tillkännagivanden som klubbats av riksdagen. Förklaras misstroendevotum mot statsministern blir det nyval och ska man tro opinionsundersökningarna, lär det sannolikt vara klippt för Stefan Löfven.
Det ska således mycket till för att DÖ i sin nuvarande form överlever mandatperioden ut. Oavsett när eller hur den avskaffas så har det troligen kostat Bengtsson karriären, om han hade önskat en förlängd sådan inom Moderaterna. Många skulle säga att det är den naturliga konsekvensen för en riksdagsledamot som agerar dissident. Frågan är bara om det måste vara så?
De 349 riksdagsmandaten är helt riktigt individuella. Trots det ser vi sällan ledamöter avvika från partilinjen, utan närmast reflexmässigt röstar riksdagsgruppen enhälligt och liknar således det som, rätt eller orätt, har kallats för ett "knapptryckarkompani".
Det går givetvis att argumentera för att rådande praxis är rätt och att allt är helt i sin ordning. Men man kan lika gärna argumentera för att en praxis där riksdagsledamöterna inte har utrymme att driva individuella linjer urholkar allmänhetens förtroende för demokratin i en tid då partiernas roll som uttryck för folkviljan har försvagats, i takt med att de har dränerats på medlemmar.
Bengtsson har knappast förtjänat en guldstjärna av partistyrelsen. Men han visar att det går utmärkt att stå upp för den politik man anser sig ha mandat att bedriva, även om den befinner sig i strid med partilinjen. Han visar dessutom något annat med sitt motstånd: nämligen ryggrad när många av landets missnöjda moderater behöver se den som mest i rikspolitiken. För det har han redan förtjänat en guldstjärna av väljarna och det borde inspirera betydligt fler av hans kollegor i den moderata riksdagsgruppen.