Ständigt blir vi påminda om den islamistiska terrorismen. Terroristernas urskillningslösa mördande och hotet om nya dåd gör att vi söker svar. Vi försöker att förstå det oförståeliga. Men kan vi det?
Den dödsförhärligande ideologi som styr IS och andra islamistiska terrorsekter är något fjärran i de flestas föreställningsvärld. Kanske är det en orsak till att bekämpandet av den ideologiskt styrda islamistiska extremismen tidigare har varit bristfällig.
Liberalernas Birgitta Ohlsson, tidigare demokratiminister, menar att det har funnits en beröringsångest kring våldsbejakande islamism. Det har gått bra att tala om andra typer av våldsbejakande extremism men inte den islamistiska, framförde Ohlsson i SVT:s Agenda (4/6).
Resultatet av den räddhågsna inställningen verkar bland annat ha blivit att myndigheter har gett bidrag till extrema organisationer. Och samtidigt som den politiska debatten nu har svängt menar Ohlsson att det finns rester kvar i praktiken. Kommuner kan fortfarande dela ut pengar utan ordentliga kontroller. En del moskéer får tvivelaktiga utländska bidrag.
För att bekämpa terrorismen krävs det insatser på flera plan. Ett arbete som verkligen har tagit fart i Sverige efter attacken på Drottninggatan. I förra veckan presenterade regeringen och Alliansen en överenskommelse om nya åtgärder mot terrorism. Nu ska säkerheten skärpas på gator och torg. Bland annat med nationella insatsteam mot radikalisering och extremism.
Terrorhotet bemöts på flera plan. Specialiserade team, fler fysiska hinder i stadsmiljöer och skärpta kontroller är några. En annan del är att göra upp med den förklaringsmodell som har beskrivit utanförskap som den viktigaste orsaken till terrorism. Sociala insatser i utanförskapsområden är visserligen viktiga, men inte den enda lösningen.
Den man som tidigare har jobbat i Sverige och misstänks ha attackerat en polis i Paris kan vara ett bevis på detta. Han har examen från universiteten i Uppsala och Stockholm. Han har jobbat för åtråvärda arbetsgivare som Sveriges Radio, Upsala Nya Tidning och Dagens Industri.
Att främst se den våldsbejakande islamismen som ett resultat av utanförskap riskerar att begränsa insatserna och göra det till en fråga för de sociala ingenjörerna. I stället är det ett hot sprunget ur en sjuk ideologi som alla bör bidra till att bekämpa i gärning och ord. Särskilt viktigt är det att muslimska ledare i Sverige och världen är tydliga och kraftigt fördömande.