På måndagen presenterade en utredning nya förslag på hur bilmålvakter kan motarbetas. Bland annat ska polisen kunna omhänderta bilar vars ägare har fordonsskulder på mer än 50 000 kronor. Utmärkande för målvakterna är just att de struntar i att betala parkeringsböter eller andra fordonsskulder som bilens användare drar på sig. Det nya förslaget är det senaste sedan den så kallade målvaktsparagrafen infördes 2014.
Även om åtstramningarna fungerade trögt till en början – till exempel fanns inga smidiga sätt att kontrollera fordonen – har de så småningom gett effekt. Tusentals fordon omhändertas varje år med stöd av målvaktsparagrafen. Tidigare i år märktes för första gången en minskning i antalet fordon som bedöms vara registrerade på målvakter (TT 30/3). Men det handlar fortfarande om drygt 60 000 bilar i hela landet, och även om fordonen minskar blir målvakterna fler och skulderna större. Det totala skuldbeloppet ligger på ungefär 1,6 miljarder kronor.
Åtgärder mot bilmålvakter är knappast särskilt spektakulära och ger oftast inga stora rubriker i media. Men det är just den typen av gradvis systematisk brottsbekämpning som på längre sikt kommer att minska kriminaliteten. Att ge polisen rätt att omhänderta bilar med enorma skulder drabbar i princip bara de som faktiskt är målvakter och brottslingarna som kör bilarna. Det finns sällan någon oskyldig anledning att äga hundratals eller tusentals bilar och samtidigt dra på sig ett berg av skulder. Visst finns det målvakter som är ovetande om att de har bilar registrerade, men de lär heller inte bli ledsna när polisen beslagtar en av dem.
Några timmar efter att förslagen mot bilmålvakter presenterades på måndagen var det dags för en annan pressträff om en av punkterna i regeringens 34-punktsprogram mot organiserad brottslighet. Förslaget gällde då utökade möjligheter för polisen att göra husrannsakan och leta efter vapen i förebyggande syfte – det vill säga innan ett brott har begåtts.
Det är sådana kraftiga åtgärder som ofta förs fram till frontlinjen mot de kriminella gängen, och med tanke på den utbredda brottsligheten kan de vara motiverade. Men sådana ingripande verktyg tummar också på rättssäkerheten och integriteten. När de används i andra sammanhang än mot gängkriminella lär vi inte alls vara lika förtjusta i förslag som förebyggande husrannsakan, anonyma vittnen eller kronvittnen.
I slutändan är det dock inte genvägarna genom rättsprocessen som gör vårt samhälle tryggare. I stället är det åtstramningar som i sig är rätt – inte bara lockande för stunden – som är de mest hållbara verktygen mot all typ av kriminalitet. Det handlar om rättvisa straffsatser, ihärdigt polisarbete och återvändsgränder för bilmålvakter.