Att ägna Förintelsen eftertanke blir allt viktigare eftersom de överlevande blir färre och inte själva kan bära vidare sin historia. Vi behöver också minnas att lärdomarna från 1930- och 40-talets Tyskland inte borde begränsas till enstaka frågor eller personer, utan låta det utgöra ett kollektivt minne vi bär med oss i rannsakan av både oss själva och andra.
Av de historiska händelser som idag är svåra att förstå sig på är de flesta ett resultat av upptrappningar under många år. Vad gäller Förintelsen fanns tidiga tendenser till att skuldbelägga judar för samhällets problem. Sedan kallades de samhällsfarliga. Regimen uppviglade till misshandel av dem. De utestängdes från offentligheten. De förlorade grundläggande medborgerliga rättigheter. De blev förföljda och tvingades bära synliga gula stjärnor för att visa att de var judar. Allt började i ett narrativ som gick till handling och slutade i ett folkmord.
Detta ska inte missförstås som att händelseförloppet är en egenmäktig och otämjelig kraft. Tvärtom kan en sådan syn på både människor och händelser leda till en rädsla att samma sak ska upprepas utan att vi kan kontrollera det. Det kan göra oss oroliga och få oss att leta dolda motiv och extremism där den inte finns. Med detta kommer risken att det politiska samtalet blir ohälsosamt, och där olika läger tror att motståndaren står för ondska.
Mycket riktigt har mänskligheten svårt att lära sig av historien. Det beror på att vi ofta efter att något allvarligt har ärrat oss förbereder för att exakt samma sak ska upprepas. Men som mänsklighet har vi nog aldrig sett två identiska händelseförlopp upprepas två gånger i rad. Därför bör vi förstå att nästa onda gärning mot mänskligheten inte lär vara identisk till Förintelsen. Snarare bör vi hålla utkik efter nya fenomen men som kan ha liknande premisser eller en liknande natur.
Av den anledningen är det till exempel osannolikt, i den mån extremism finns i Sverigedemokraterna, att den skulle slå igenom på ett samhällsförödande sätt. Detta eftersom det är exakt därifrån samhället tycks vara berett på att det ska komma. Onda gärningar kommer att ske igen, men ett skeende som anses vara identiskt tillåts sällan hända två gånger, eftersom det är just det man är beredd på.
Lärdomarna från Förintelsen bör inte begränsas till vissa specifika idéer och handlingar. Vi bör också kunna se idéernas och handlingarnas natur, förstå människans onda sidor, och ha en öppenhet för att den typen av kollektivt tänkande kan uppstå även där vi minst anar det. Även där vi tror att allt är gott. Därför behöver vi utöva återkommande självreflektion, och avstå från att dehumanisera de som kollektivet utmålat som samhällets fiende, oavsett vem det är.