Dyster prognos för befolkningsutvecklingen i Västervik, om än inte alls överraskande, konstaterar ledarskribenten, som tycker att kommunen borde agera på informationen.
Siffrorna är förvisso inte överraskande eftersom den nationella utvecklingen är känd sedan länge och rapporter som tittar långt framåt har tidigare påtalat effekterna av den demografiska utvecklingen för Västervik. Mer exakt behovet av skattehöjningar eller kostnadsminskningar, om man inte hittar alternativa vägar framåt för att förändra den demografiska utvecklingen i kommunen.
Den nu aktuella prognosen, för de närmaste 10 åren, påtalar att Västervik inte bara följer utvecklingen i landet, utan att både utgångsläget och den antagna utvecklingen är sämre än i riket i stort. Förra året var en brytpunkt i kommunen. Numera är det fler personer som är i icke yrkesaktiv ålder än personer i yrkesaktiv ålder. Varje person som kan arbeta behöver alltså försörja ytterligare en person, utöver sig själv. Jämfört med riket har vi färre i yrkesaktiv ålder och fler äldre. Och den skillnaden antas bli större med åren. Siffran på försörjningsbördan för de i yrkesaktiv ålder beräknas öka till 1,1 personer om tio år, jämfört med 0,8 personer för riket i stort. Därpå ska läggas arbetslösheten, som förstärker försörjningsbördan för de som arbetar ytterligare.
Även om siffrorna inte är överraskande betyder det inte att de kan tas med ro. Harald Hjalmarsson (M) oroar sig i VT över att informationen bara godkändes utan åtgärder (19/4). Prognosen godkändes dock enhälligt enligt kommunstyrelsens protokoll. Och oavsett ambitioner och strategier för att förändra utfallet så behöver kommunen ha ett konkret och realistiskt underlag att utgå från i budgetar och investeringsbeslut. En ekonomisk planering baserad på önsketänkande är inte ett bra alternativ.
Men oron för framtiden är hur som helst befogad, och Hjalmarsson uttrycker i alla fall en vilja att agera på informationen, vilket är mer än de flesta andra gör. I grova drag är alternativen höjd skatt, sänkta kostnader och mer eller mindre riskfyllda investeringar för att ändra på utvecklingen. Det är kanske inte så lockande alternativ. Och det är måhända förklaringen till att partierna ogärna diskuterar frågan. Men de har fortfarande en skyldighet att ta ställning och berätta om vägvalet för väljarna. Att sitta still i båten och hoppas på allt större gåvor från ovan i form av statsbidrag och utjämningsbidrag ter sig minst lika riskfyllt för framtiden. Det är förvisso ett alternativ det med. Men då ska även den strategin förmedlas till väljarna.
Väljer man investeringar så finns det inga självklara lösningar. Den demografiska utvecklingen låter sig inte påverkas så lätt. Den givna lösningen på att allt färre ska försörja allt fler är att locka hit personer i arbetsför ålder. Men hur mycket man än skulle vilja är inte heller inflyttningen något som vi lyckats påverka, trots insatser på området, mer än på marginalen. Det innebär inte att vi ska sluta försöka. Men man behöver se möjligheter och svårigheter i de större förändringar som pågår här och nu.
Demografin är en makrotrend och makrotrender är inte lätta att påverka. Istället kan man tvingas acceptera dem man inte gillar och istället utnyttja dem som går att utnyttja till sin fördel. Och sådana trender finns det. Vi får lov att återkomma till dem.