Anna Kinberg Batra blir nästa ledare för Moderaterna. Det vet vi inte bara för att hälften av de moderata länsförbunden ställt sig bakom hennes kandidatur, utan också för att det saknas konkurrenter.
Inte så att det saknas kompetenta företrädare med möjlighet att leda M. Saken är bara den att ingen utmanar henne om ordförandeskapet. Sedan Stockholms läns förbundsordförande Catharina Elmsäter-Svärd tackade nej för några veckor sedan, ligger vägen vidöppen för Kinberg Batra.
Den stora frågan är förstås vad det innebär för M. Kinberg Batra tillhör Stockholmsdistrikten. Hon tillhör även den innersta kretsen kring den avgående Fredrik Reinfeldt. Hennes tillbakadragna roll som gruppledare i riksdagen ger oss inga självklara uppfattningar om vart den moderata politiken kommer att ledas, men vid en första anblick kan man knappast vänta sig någon radikal förnyelse av M. Det vill säga annat än den förnyelse partiet fått erfara under regeringen Reinfeldt.
Här finns ett till stora delar gott arv att förvalta. M bör fortsatt vara den ledande och enande kraften för en samlad borgerlighet. Partiet bör även vara månt om att behålla ett tilltal som attraherar den stora gruppen mittenväljare och fortsatt verka för breda inkomstskattesänkningar, allt detta sådant som kan tillskrivas eran Reinfeldt.
Men att det inte skulle finnas anledning till självkritik riskerar att bli en förödande slutsats.
M genomförde historiskt sett ett bra riksdagsval. Fast ställt mot det föregående, blir de sju förlorade procentenheterna något av en katastrof. För ett parti med nykterheten i behåll bör det mana till politisk omprövning.
Många väljare man tidigare vunnit från socialdemokratin hittade tillbaka genom Stefan Löfven. En stor del av dessa var med stor sannolikhet bara till låns och kan förklaras med de interna problemen inom Socialdemokraterna. LO-väljarna gillade inte Mona Sahlin, mittenväljarna föraktade hennes samarbete med Vänsterpartiet.
Mer alarmerande är förlusten till Sverigedemokraterna. Tidigare har missnöjespopulismen till största del hämtat sitt stöd från LO-kollektivet. Efter årets val står det klart att även hårdbarkade moderater fångas av Jimmie Åkesson.
Här attraherar förstås den så angelägna frågan om migration. Intressant med dessa väljare är emellertid att de även anger rättspolitik och försvar som skäl för deras partibyte. Klassiska moderata frågor som i många avseenden förlorades under Reinfeldt, i hans stundom frenetiska försök att bevisa hur inga moderata guldkalvar var för heliga att slaktas i förnyelsens namn.
I dessa avseenden lyckades han onekligen, men priset var högt och de långsiktiga vinsterna kan ifrågasättas. Borgerliga väljare ser numera med misstänksamhet på M. Många anser att partiet ägnat sig åt principlöst taktiserande med rikets sammanhållning, säkerhet och allmänhetens förtroende för rättsstaten som insats. De finner helt enkelt inte den moderata politiken pålitlig. Att Kinberg Batras väg mot makten präglats av slutenhet och liknats vid en kröning med mandat av Reinfeldt, gör knappast saken bättre.
Kinberg Batras första tid som partiledare kommer därför till stor del handla om att återerövra det förtroende man förlorat bland sina egna. Måtte därför den nya moderatledaren vara mer klok än sin föregångare, när det kommer till insikten om att moderat förnyelse enbart kan bli långsiktig när den har fast förankring i den moderata idétraditionen.