En modern föräldraförsäkring. Det är regeringens mål med den tillsatta utredningen som ska se över föräldraförsäkringen. Försäkringen ska framöver anpassas bättre för olika typer av familjekonstellationer. Men fokus är att skynda på utvecklingen mot ett jämställt uttag.
Det är rimligt att anpassa försäkringen bättre efter modern tid. Många skaffar barn som företagare eller under studietiden. Men i den debattartikel socialförsäkringsminister Annika Strandhäll (S) skrivit i Dagens Nyheter (4/2) om den nya föräldraförsäkringen verkar fokus mest ligga på att tvinga pappor att ta ut hälften av föräldraförsäkringen.
Strandhäll skriver att den ojämna fördelningen av föräldraförsäkringen får stora konsekvenser för kvinnors inkomst, ställning på arbetsmarknaden och hälsan. Enligt Strandhäll utför kvinnor majoriteten av det obetalda hemarbetet, arbetar mer deltid, har sämre karriärutveckling och är mer sjukskrivna. Hon framhåller också att kvinnor tar ut mer obetald ledighet än män och på så sätt är borta än längre tid från arbetsmarknaden. ”Därför får regeringen i uppdrag att föreslå åtgärder för att uppnå en jämn fördelning av föräldrapenning och föräldraledighet” skriver Strandhäll.
Regeringen verkar ha fått för sig att alla problem som drabbar kvinnor på arbetsmarknaden kan lösas genom ett jämnt uttag av föräldraförsäkringen. Så är inte fallet. Föräldraförsäkringen är dessutom, trots sitt namn, till för barnet. Tanken med föräldraförsäkringen är, och bör fortsätta vara, att föräldrarna ska kunna vara hemma med sina barn så att barnen i tidig ålder får vara med sina föräldrar oavsett deras inkomster.
Tyvärr riskerar en mer kvoterad föräldraförsäkring att leda till minskad föräldrakontakt för många barn. Fler reserverade månader för varje förälder kan i praktiken leda till att föräldrarna behöver lämna ifrån sig barnet tidigare, om en av föräldrarna inte har möjlighet att ta ut sina månader. Det är knappast bäst för barnet. För regeringen är ett jämlikt uttag dock viktigare än barnets bästa.
Den svenska föräldraförsäkringen är omfattande i jämförelse med andra länder. Den som har en arbetsplats med kollektivavtal får dessutom 90 procent av lönen vid föräldraledighet. Att kvinnor väljer att stanna hemma några fler månader än sina män kan knappast vara ett stort jämställdhetsproblem.
Om problemet är, som Strandhäll framhåller, att kvinnor tar ut mer obetald ledighet än män förbättras inte kvinnors situation genom att ge dem än mindre möjlighet att ta ut föräldraledighet, snarare tvärt om.
Man behöver inte offra barnets bästa för kvinnornas skull. Om regeringen på allvar vill förbättra kvinnors löner bör den göra det enklare för kvinnor att starta företag samt hitta nycklar för en bättre löneutveckling inom kvinnodominerande yrken inom offentlig sektor. Det skulle göra större skillnad för kvinnors löner.