Gallerian i Västerport får en ledig lokal till sommaren.
Efter Kappahl meddelat att de flyttar till Ljungheden bekräftar såväl kommunalrådet som kommunens tjänstemän till VT under tisdagen att policyn om att inte tillåta vissa etableringar på Ljungheden inte längre gäller. Det är glädjande nyheter.
Kommunens policy för Ljungheden har en längre tid varit att inte tillåta nya etableringar av butiker med livsmedel eller kläder. Det skrevs till och med in i avtalen vid försäljning av tomterna under en period. Grunden var en utredning som föreslår detta för att skydda centrumhandeln från utflyttning.
Misstankar har också framförts om att begränsningen av nyetableringar var en del av en överenskommelse för att Ica Maxi skulle etablera sig på området. Oavsett om den misstanken är välgrundad eller ej så råder det ingen tvekan om vilket företag som gynnats av att det under ett antal år inte etablerat sig några klädbutiker eller livsmedelsbutiker på området. Och det är principiellt problematiskt ur såväl ett kund- som ett näringslivsperspektiv.
Den bristande konkurrensen på livsmedelsmarknaden är ett bekymmer i Sverige, där Ica kontrollerar hälften av marknaden. Och kommunerna, med deras makt över hur marken används, är en del av problemet. I en rapport från Konkurrensverket från 2018 påtalar de hur Plan- och bygglagen försvårar för mindre och nya aktörer på livsmedelsbranschen. Det krävs enligt Konkurrensverket ”finansiell kraft, erfarenhet och goda kontakter med kommunen” för att få de bästa lägena. Det i sin tur kan förklara att endast 13 procent av dagligvaruhandeln i Sverige är lågprisbutiker (DI 230316).
Men att hindra flytt av butiker från centrum, kan väl ändå ha ett värde? Nej, sannolikt inte.
Man måste komma ihåg att det inte är någons ”fel” om en butik försvinner eller flyttar från centrum. Även om det brukar finnas en hel serie politiker och offentligfinansierade tjänsteman och organisationer som av någon anledning snabbt tar på sig ansvaret för utvecklingen.
Varje företag måste göra det som är rationellt för dem. I Kappahls fall handlade det enligt butikschefen främst om en problematisk (tidigare) fastighetsägare och eftersatt underhåll, samt om storleken på lokalen. För andra företag kan det vara andra skäl.
Om det är någons ”fel” så är det kunderna, som i vissa fall föredrar att åka till handelsområden i utkanten av städerna istället för att handla i centrum. Det är i stora drag samma personer som gärna vill se en levande stadskärna. Människor röstar med fötterna. De ska inte behöva ha dåligt samvete över att välja det som för stunden passar dem bäst. Men får samtidigt leva med konsekvenserna av sina val i utbudet av affärer.
En levande stadskärna måste inte innebära att vi hindrar butiker att flytta därifrån, lika lite som vi bör hålla butiker under armarna bara för att få ha dem kvar i stadskärnan. Olika former av konkurrenshinder leder ofelbart till en sämre miljö för företag. När vissa företag gynnas eller missgynnas hindras andra från att tjäna pengar på sina investeringar, ansträngningar och innovationer. Det lägger en blöt filt över all utveckling, samt leder till ett sämre presterande näringsliv på totalen. Och en mindre levande stadskärna på köpet.
Strukturomvandlingar sker långsamt hela tiden. Istället för att motverka dem bör vi försöka förstå dem. Det vi förlorar i centrum i form av butiker från de stora kedjorna kan vi vinna i de lokala och mer personliga butikerna, i kaféer och restauranger, i bostäder och arbetsplatser.
Sannolikt är rädslan för döda stadskärnor väldigt överdriven. Människor har alltid haft behov av att söka sig till varandra. För handel med varor och tjänster, för organisering av arbete och av sociala skäl. Möjligen kan man se att handelsområdena i utkanten av städerna uppfyller vissa av dessa behov. Men definitivt inte alla.
Någon minskande efterfrågan på bostäder eller arbetsplatser i stadskärnorna är svår att se. Många människor vill bo och arbeta i staden. Och mötas socialt gör de flesta ogärna på Ljungheden. Det gör man på stan.
Så länge vi har levande människor i kommunen kommer vi ha en levande stadskärna. I alla fall om vi vågar att låta den leva och utvecklas på ett organiskt sätt, utifrån varje företags egna förutsättningar, och utan att vi försöker konstruera hur den ska fungera utifrån centrala planer, byggda på rädsla och nostalgi.
Så låt oss gärna slippa liknande konkurrensbegränsningar i fortsättningen.