Årsdagen för den sovjetiska ubåten U 137:s grundstötning i Karlskrona skärgård bör påminna om risken för oplanerade kriser. Sveriges beroende av hjälp från Nato vid en militär konfrontation gör oss sårbara för begränsade lokala konflikter.
När Natogeneralen Jörg Vollmer nyligen i en intervju i DN (21/10) hävdade att det är ”rätt säkert” att Sverige får hjälp vid en eventuell konflikt låg det helt i linje med svensk försvarsdoktrin. Den uttalade förutsättningen för att försvara riket är att vi får stöd av andra länder eller av Nato. Senast i somras betonade försvarsminister Peter Hultqvist (S) vårt beroende av internationella militära samarbeten (DN 29/7).
Därför är målet när Försvarsmakten byggs upp att kunna hålla en fiende stången tillräckligt länge för att understöd ska hinna anlända. Det märks i regeringens senaste totalförsvarsproposition. Återupprättandet av både Dalregementet i Falun och Västernorrlands regemente i Sollefteå motiveras exempelvis uttryckligen av att säkra förstärkning från amerikanska trupper stationerade i Norge.
Det grundläggande antagandet för denna planering är att Sverige bara skulle bli anfallet som ett led i ett större angrepp mot Nato. Att vi skulle dras in i ett sådant krig är tyvärr inte osannolikt. De scenarier som vanligen diskuteras är anfall över Nordkalotten för att slå ut Natos flygbaser i Norge, eller ett försök att ta över Gotland för att stoppa förstärkningar till Baltikum.
Om Ryssland överlagt skulle angripa Sverige vore det troligen av dessa eller åtminstone snarlika skäl. Därför det rimligt att planera Försvarets grundorganisation efter den hotbilden. Och även att förvänta oss hjälp från Nato då svenskt territorium har sådan strategisk vikt.
Men konflikter kan också bryta ut helt oplanerat, vilket U 137 väl illustrerar. Efter att ubåten upptäcktes morgonen 28 oktober 1981 eskalerade spänningarna mellan Sverige och Sovjet.
Vid flera tillfällen under de tio dagar då ubåten hölls kvar i svenskt vatten kunde strider ha brutit ut. Strider som i värsta fall hade kunnat leda till krig. Det är en risk som alltid föreligger vid militära konfrontationer. Och sådana har inte upphört. Senast 2014 bröt ubåtsjakt ut igen i Stockholms skärgård, och ryska stridsflyg har flera gånger inkräktat på svenskt luftrum de senaste åren.
Problemet för Sveriges del är att om en sådan helt oplanerad konflikt skulle utlösa krigstillstånd är det inte säkert att Nato kommer till vår hjälp. För att hålla konflikten lokal lär Ryssland undvika att hota Natos strategiska intressen. I så fall kan medlemsländerna mycket väl låta Sverige slåss på egen hand för att slippa ett storkrig.
Den uppenbara lösningen är att Sverige går med i Nato. Då skulle ett angrepp, oavsett omfattning och skäl, aktivera fördragets artikel 5. Då vore vi garanterade hjälp nästa gång en ubåt upptäcks i svenskt vatten.