Ingeborgs bageri i Linköping var på alla Tjustbors läppar när facket för några veckor sedan utsatte det för en blockad.
Orsaken är att ägarna, Ahmed och Sema Mehdi, just tagit över det lilla bageriet och därför inte har råd att erbjuda kollektivavtal åt sin ende anställde. LO ville emellertid inte lyssna på det örat och snart stod det fackliga gendarmeriet utanför bageriet för att skrämma bort kunder, medan leveranserna till Ingeborgs förhindrades.
Utan mjöl hjälpte inte den långa kön av stödköpande Linköpingsbor och efter en kort, men intensiv, tid kunde parterna enas. Eller enas och enas, syskonen Mehdi tvingades att teckna kollektivavtal för att få bukt med leveransproblemen. Slutet fackligt, allting fackligt som man brukar säga. Om det inte vore för att denna pjäs tycks vara en fleraktare.
Syskonen Mehdi säger nu upp den anställde och förklaringen är densamma som den ursprungliga: de har inte råd med kollektivavtal, riskerar att gå i konkurs om de tecknar ett och säger sig dessutom kunna bevisa det med hjälp av sin revisor.
LO har givetvis gått i taket och engagerat centrala förhandlare för att få till en lösning – det vill säga att de åter blir tvingade att teckna avtal. Får man inte till någon sådan uppgörelse, drar man sig inte för att ta ärendet till Arbetsdomstolen. Allt för att rädda ett jobb, om man ska tro Livsmedelsarbetareförbundets ombudsman Lena Persson (Corren 14/4).
Rädda ett jobb, smaka på orden. LO vill alltså rädda en anställning genom att utsätta ett litet bageri för mobbningsliknande metoder som tvingar det till en situation där man antingen får göra en människa arbetslös, samtidigt som företaget förlorar en tredjedel av sin arbetskraft, eller teckna ett kollektivavtal och långsiktigt riskera att tre personer blir arbetslösa och omgivningen utan sitt lokala bageri.
Facket har varken hjälpt sina medlemmar eller visat någon som helst förståelse för det hårda livet som småföretagare. Man kan således fråga sig vad en blockad av det här slaget tjänar till, annat än att stärka LO.
Även om processen mot bageriet nu drivs med avsikt att värna landets löntagare så pyr det av fördomar om näringslivet. Det är inte Ivar Kreuger som bakar bullarna på bageriet – det är ett syskonpar som dessutom råkar vara första generationens invandrare från Irak. Människor med önskan om att göra rätt för sig, med samma drömmar om självförverkligande som förenar oss alla. Om man inte vågar lita på att de har för avsikt att behandla sina anställda väl – även om de som nyblivna företagare inte har råd att betala för ett kollektivavtal – vilken arbetsgivare ska man då över huvud taget kunna lita på?
Vi bör trots allt påminna oss om att bageriet inte har gjort något fel – det står alla företagare fritt att inte teckna kollektivavtal, även om många fackförbund gärna vill ge sken av att det skulle förhålla sig annorlunda.
Respekterar inte de fackliga bageribödlarna den friheten och fortsätter att driva en process som ofrånkomligen kommer leda till att man allt annat än räddar arbetstillfällen, ger de goda argument åt den växande skaran som anser att fackförbunden har spelat ut sin roll.