En stor del av bristen finns bland yrken till vilka det tar relativt kort tid att utbilda sig. Exempel är undersköterskor, kockar, maskinförare och personliga assistenter. Det finns också hög efterfrågan på många yrken med medellång utbildningstid som lärare, förskolelärare, sjuksköterskor och hantverksyrken. Trots att bristerna är kända och lönerna är på väg upp ser vi fortfarande ingen ände på till exempel sjuksköterskebristen.
Varför blev det så? Ett intressant resonemang kommer från nationalekonomen Magnus Henreksson i essän "Ett värdigt liv", i det senaste numret av tidskriften Axess. Henreksson kopplar ihop svårigheterna att rekrytera till praktiska yrken med det ensidiga fokus på akademiska utbildningar som präglat politiken under de senaste årtiondena. Det handlar om de ständiga satsningarna på att bygga ut högskolan, men också om retoriken som alltid sätter det akademiska som måttstock.
Människor väljer inte bara yrke baserat på jobbmöjligheter. Saker som status och anseende spelar också roll. Om politikerna hela tiden talar om vikten av högskolestudier får det konsekvenser för hur unga människor väljer utbildning. Den som skulle vilja arbeta i ett traditionellt praktiskt yrke blir kanske rädd att ses som en förlorare, och väljer därför att läsa mållöst på högskolan. Det får sedan inlåsande konsekvenser eftersom det är svårt och kostsamt att byta yrkesbana när man har hunnit bilda familj, och kanske redan dras med studieskulder.
Många trodde att pandemin skulle medföra ett skifte i hur vi ser på olika jobb. Med ens blev det ju uppenbart hur viktiga sjuksköterskor är, eller vilka konsekvenser det kan få om personalen inom äldreomsorgen inte har god utbildning, för att inte tala om hur viktigt det är att det finns lastbilschaufförer som kör ut livsmedel till butikerna.
Men dessa insikter verkar snabbt ha gått över. Pandemin har hittills inte lett till någon förändrad värdering av jobben. Tvärtom har skillnaden mellan privilegierade, akademiska jobb och mer utsatta praktiska jobb fått ytterligare ett uttryck i vilka som kunde jobba hemifrån och vilka som var tvungna att utsätta sig för risken att gå till jobbet.Vissa yrkeskategorier som redan före pandemin var missnöjda med sina villkor är nu dessutom sönderkörda av den extra press som pandemin innebar.
Den ofta nedvärderande synen på praktiska jobb kommer snart bita oss alla i svansen. Därför är det till exempel bra att regeringen satsar på att utveckla yrkeshögskolan. Men politiken måste också ändra sin retorik och sluta att tala som om målet alltid vore den personliga klassresan. I stället behövs en renässans för de som plikttroget sköter de vardagliga jobben. Såväl deras del av den ekonomiska kakan som deras status i samhället måste få växa.