Söker man förändring är ett begränsat utbyte med omvärlden en nackdel. Men under midsommarfirandet är det just litenheten och den traditionella formen som bär på värdena.
Nya svenskar bör välkomnas in i denna manifestation, kanske den mest svenska vi har. I bästa fall kan vi lära oss något av våra olikheter. Men traditionens form består och kan på så sätt skapa gemenskap mellan alla människor inom landets gränser. Det är inte fy skam.
Starka kulturer är således värdefulla när vi vill bevara något som det är, såsom midsommarfirandet. Men kulturen riskerar samtidigt att bli en hämsko när saker behöver utvecklas.
I Västervik lider vi av en viss isolering. Det missgynnar vår arbetsmarknad och hämmar inflödet av arbetskraft, kunskap och idéer. Möjligen kan vår relativa geografiska isolering även förklara den lokala kulturen som kretsar mycket kring samarbete.
Det finns en attityd att vi klarar det mesta bara vi samverkar tillräckligt mycket med varandra. Det kulturella draget riskerar tyvärr att isolera oss ytterligare och begränsa vår utvecklingen.
Idéutvecklingen dör om alla tänker samma tankar och ekonomin stagnerar när konkurrensen dämpas.
Det är givetvis bra med en det-här-fixar-vi-attityd. Och inget fel med att konkurrenter samarbetar för att utnyttja varandras lediga kapacitet (vilket är ett av ”Gnosjöandans” kännetecken).
Det höjer tvärtom näringslivets produktivitet. Men en gräns passeras när samarbetet blir så tätt att konkurrensen mellan aktörerna blir lidande. Innan denna gräns kan samverkan gynna alla. Passeras gränsen gynnas endast medlemmarna av pakten, medan näringslivets totala produktivitet och skattegenerering blir lidande.
Det är en avgörande gräns som behöver tydliggöras bättre i Västervik. Och för att balansera den skadliga delen av samverkanskulturen behövs sannolikt mer influenser från vår omvärld.
Vårt speciella läge gör om möjligt att vikten av fri konkurrens är ännu större här. Liksom att det offentliga håller sig borta från privata marknader. Men att tillsätta personer från näringslivet i de kommunala bolagsstyrelserna är ingen given lösning.
En person som för in en hög kompetens inom relevanta områden, nya perspektiv, samt en genuin förståelse för vikten av ett fritt näringsliv, skulle kunna bidra till att utveckla verksamheten i rätt riktning.
Men att stoppa in representanter från det lokala näringslivet vore inte en god idé. Det skulle göra sammanblandningen mellan det offentliga och det privata ännu värre, och riskerar att gynna den som får posten, utan att gynna näringslivet eller kommunen i stort.
Samma problem riskerar man i det näringslivsråd som skapades häromåret, och som syftar till att förbättra dialogen mellan kommun och näringsliv. Rådets representanter från näringslivet utses till största delen av den lokala företagsgruppen i kommunen.
De som deltar i ett lokalt näringslivsråd bör måhända vara aktiva lokalt. Men rådet bör prioritera representanter från nationella näringslivsorganisationer, som är uppbackade med bredare kunskaper och tydligare principer kring vad som är viktigt för näringslivet i stort och inte bara för enskilda verksamheter.
De små gemenskaperna och sammanhangen är viktiga i våra dagliga liv och förtjänar att hyllas i midsommar. Men vi bör därefter göra vad vi kan för att få den stora världen till oss.