Något insiktsfullt avsked fick det svenska folket inte när den tidigare bostadsminister Mehmet Kaplan (MP) annonserade sin avgång. Kaplan hävdade under presskonferensen i Rosenbad att ifrågasättandet av honom står i vägen för hans uppdrag som minister. Som om det inte funnits anledning att ifrågasätta den miljöpartistiska bostadsministern.
Trots umgänge med extremister och mängder av tveksamma uttalanden fortsatte Miljöpartiets språkrör att förklara sitt förtroende för Mehmet Kaplan. Kaplan har även bjudit in en känd antisemit till riksdagen och talat om att befria Jerusalem. Efter att det kommit fram att Kaplan dessutom jämfört israelers agerande mot palestinier med nazisternas behandling av judar blev det för mycket även för statsminister Stefan Löfven (S).
Med Kaplans alla uttalanden som bakgrund aktualiseras frågan hur Kaplan kunde bli minister överhuvudtaget.
Redan 2014 kritiserade den före detta socialdemokratiska riksdagsledamoten Nalin Pekgul Kaplans agerande. Hon påpekade att Kaplan vid flera tillfällen försvarat islamistiska personer och organisationer (Dagens industri (16/10-2014). Nalin Pekgul menade att ingen vågade ifrågasätta Kaplan med risk för att stämplas som islamofob. Det är problematiskt. På sociala medier har personer som kritiserat Kaplan utsatts för just detta.
Miljöpartiet är ett parti som knappt behövt försvara sig. En stor del av journalistkåren sympatiserar med Miljöpartiet och man har inte varit i regeringsställning tidigare. Miljöpartiet saknar vana av att bli granskade, och verkar därför också sakna rutiner för intern granskning. Det är kanske därför det ligger det nära till hands för en miljöpartist att skylla på själva ifrågasättandet vid sin avgång, i stället för att rannsaka sig själv.
Men bristen på intern granskning inom Miljöpartiet och från journalistkåren innebär att Miljöpartiet är ett parti som inte levt som man lär. Ett sådant exempel är att språkröret Åsa Romson målade båten med giftfärg trots att partiet ville förbjuda samma färger. Mehmet Kaplan hävdar sig ta avstånd mot extremism men umgås själv med extremister.
Inte heller efter att Kaplan avgick erkänner Fridolin och Romson den före detta ministerns fel. De kan varken förstå eller hantera kritiken. Kaplan berättade under presskonferensen att han ska fortsätta sitt engagemang. Eftersom han inte är riksdagsledamot slipper Fridolin och Romson ta ställning till om en miljöpartist som jämför Israel med Nazityskland, en modern klassiker i antisemitiska sammanhang, kan sitta kvar i riksdagen. Frågan är hur de annars skulle ha hanterat det.
Miljöpartiet fokuserar mycket på bakgrund så som kön, ålder och religion för att skapa en mångfald av företrädare. Men partiet har glömt att ta reda på vad företrädarna står för.
Genom att skylla på mediebilden i stället för att ta ansvar och säga att Kaplan har agerat felaktigt lyckats regeringen inte skaka av sig skadan som ministerns handlingar och uttalanden gjort. Det innebär att regeringen alltjämt framstår som undflyende vad gäller extremism och antisemitism.